Jonas (J) Magnusson och Cecilia Grönberg: ”Witz-bomber och foto-sken"

Den här recensionen kommer att innehålla tre bekännelser. Den första: jag har bara läst 300 sidor av en bok jag tänker göra sken av att överblicka. Det är kanske inte så illa. Men faktiskt bara en tredjedel. Det vill säga: en miljon tecken. Eller annorlunda sagt: 800 gram av 2,5 kilo.

Det finns bara två personer i Sverige som publicerar sådana tingestar: Jonas (J) Magnusson och Cecilia Grönberg. Deras senaste kioskvältare heter ”Witz-bomber och foto-sken” och gör på intet sätt dygd av nödvändigheten. Den som vill läsa skriften till sängs gör klokt i att först tillbringa någon månad på gym.

Mellan de bastanta pärmarna dekoderas Göteborgsvitsens dna. Cellvävnaden stammar från dess maestro – kvickhuvudet, tidningsmannen, hovfotografen och poeten Aron Jonason (1838–1914), även utnämnd till Oscar II:s ”storvitsir”.

Eftersom författarna inte precis är kända för att göra det lätt för sig, eller för den delen för sina läsare, har de bytt ut mikro- mot kalejdoskopet. Visserligen analyserar de vitsens genetik. Men jag är inte säker på att Craig Venter skulle släppa in dem i ett labb ombyggt för språkmänniskor. Eller ens borde. I den här skriften handlar det mindre om att definiera gener, än om att spjälka och korsa dem.

Titeln är pure Magnusson & Grönberg. Poesi och krånglighet i spretig förening. Men också Jonason. Vitsbomben hämtas ur en ”Aforism-visa” från 1906, i vilken han kastar lustigheter omkring sig som andra kinapuffar.

För Walter Benjamin, som talade om en ”infallets blixt”, gjorde vitsens lättantändlighet den till upprorets bundsförvant. Med skämtets hjälp blåstes det falska samförståndet i bitar. Plötsligt kunde förändringens vindar dra genom språket.

Ett typiskt exempel fann han hos Karl Kraus (som en inte alltför äventyrlig gissning placerar i samma litterära stamträd som Jonason). Under första världskriget gjorde sig denne lustig över en korrespondent som letade efter förmildrande omständigheter vid fronten. Mitt under dånande artillerilarm ska han ha hört en fågel. Kraus kommentar: ”den sjöng om natten i ett granatäppelträd”. Med en enkel skiftning av betoningen uppenbarades sanningen. Vitsen hade politisk potential.

Huruvida göteborgsvitsen äger en mörkare klangbotten kan diskuteras. Men i likhet med Kraus sarkasm utgör även den en störning i det förment genomskinliga medium som diskursteoretikerna så gärna vill ska tjäna uppriktigt utbyte. I stället för att observera dekorum anrättar vitsen attentat.

I händerna på Jonason fanns det inget som inte kunde explodera. I ett typiskt skämt sitter några glada medborgare tillsammans. ”Plötsligt hördes ett starkt buller, så att det nästan skallrade i fönsterrutorna. – Tyst! Jag tror, de’åskar – afbröt en samtalet. – Nehej, d’ä bara Oscar!”

Nu kan det vara dags för bekännelse nummer två. Personligen klarar jag bara sådant i små doser. Det är som med kamerablixtar: några är okej. Men vid större mängder infinner sig migränen. Lustigkurren som ständigt måste replikera med en vits har något tvunget över sig. Å ena sidan är han – faktiskt, det är nästan alltid en han – beundransvärd.

Få språkvarelser är så medvetna om vad man vanligen bortser från i den kommunikativa akten. Illojala fonem. Skiftningar i betoning. Falska vänner. Slipprigheter simmande under ytan. Å andra sidan avbryter han. Lyssnar inte på avsikten utan tar sig friheten att märka ord. Kort sagt: går inte att räkna med.

Genom vitsen blir den kommunikativa akten blixtbelyst. Plötsligt syns scenografin. Och publiken. Självmedvetenheten kommer som ett brev på posten. Det värsta man kan göra är att återgå till business as usual. Det ser bara plattfotat ut. Alltså spjälkas handlingen. Febrilt letar man efter ett stickspår som för bort från exponeringen. Där fortsätter samtalet tills det åter flashar till.

Det skulle förvåna mig mycket om detta språkbruk med dess särskilda sociala kompetens inte också var en försvarsmekanism. Genom att vitsa gör sig kvickhuvudet oantastligt. Han kan upprätta kontroll över situationen, utan att för den skull behöva ta ansvar för auktoriteten. Det är förstås inte illa. Förmodligen säger det en del om slutna system som det osca­rianska samhället.

Vilket föranleder en tredje bekännelse. Låt mig formulera den som en fråga. Hur går det att sakna något i en bok där knappologisk bara är förnamnet? Ändå tycks ett par paljetter i kalejdoskopet fattas. Till exempel vore det fint med mer info om omgivningen. Tidens bristande genrelojalitet. Vitsens homosocialitet. Jonasons judendom. Möjligen vore det lite för mycket till och med för denna bok. Ändå hade mindre tunnelseende inte skadat.

Särskilt tydligt blir det i förhållande till vad Jonason kallade ”foto-sken”. Här blommar boken ut. Fotots karaktär av visitkort från verkligheten förvandlades i übermästarens händer till ”vitsitkort”. Så kom hans känsla för tajmning och sociala instinkt till perfekt bruk. Och tidens krystade miner kunde äntligen framträda.

Det var tre bekännelser. Dags för något annat. Dags för sanningen. Om det inte kändes så malplacerat skulle jag säga att ”Witz-bomber och foto-sken” hör hemma på en piedestal.