Jonas Karlsson är skicklig och finurlig. DN:s Jonas Thente har läst en befriande samling noveller.
Jonas Karlsson hör till den generation svenska skådespelare vars drygt jämnåriga producenter, regissörer och filmpolitiker under ett par decennier så hårt och lyckosamt har kämpat för att få mig att känna vämjelse inför svensk film över huvud taget att jag helt och hållet har missat honom.
Däremot är jag väl bekant med hans författarskap, som inleddes 2007 i och med debuten ”Det andra målet”. Det var en novellsamling med lekfullt anslag och genuin stil som jag tyckte riktigt bra om.
Nu har Karlsson skrivit en andra samling noveller. ”Den perfekte vännen” visar en författare som har gett sig den på att aldrig upprepa sig och att alltid överraska, på något sätt.
Egentligen är det inget märkvärdigt. Karlssons intriger, gestalter och miljöer påminner om flera andra svenska författares. Det är Stockholm och helst unga män i trettioårsåldern som ofta hamnar i olustiga situationer. Pinsamheter.
Som i novellen ”Marcus”, där en kille som skall skoja med sin kompis genom att gömma sig i städskåpet i stället av misstag blir inlåst i lägenheten och drabbas av panik då kompisens tonårssyster dyker upp. Självklart gömmer han sig under sängen och lika självklart kommer det bara att bli pinsammare ju längre han ligger där.
Sådant brukar ju inte sällan hända i svenska noveller. Folk trasslar in sig i situationer som växer och blir pinsamma. Man kan tolka frekvensen av dessa intriger som att vi har det rysligt bra i det här landet. Man kan ibland få för sig att ryta till åt de där novellgestalterna; be dem klippa sig och skaffa ett jobb i en intrig i Afghanistan eller Ryssland eller någonstans där man har lite annat att tänka på än hur pinsamt det är när ett skämt går snett.
Men Jonas Karlsson är skicklig. Bäst är han i den långa novellen ”Rummet”, där berättaren och det han ställer till med som anställd på en svensk myndighet av något slag, ideligen glider ur läsarens händer. Man tror att man vet vart Karlsson är på väg, men så vrider han till ytterligare ett par snäpp.
Han är också finurlig. Man uppskattar små specialeffekter, som att en figur som heter Magnus Gabrielsson kan dyka upp – och försvinna – i flera noveller. En fullt realistisk novell kan hasa till i fantastik och en annan kan vara precis så förutsägbar som man egentligen inte trodde att den skulle vara eftersom det hade varit alldeles för… förutsägbart.
Just detta förutsägbara råkar man ut för i de bägge första novellerna; så inledningsvis tror man att man har naglat fast Jonas Karlsson som en riktigt bra författare som kanske tror litet för litet om sina läsare. Men så kommer ”Rummet” som novell nummer tre, och därefter är man inte längre så säker.
En befriande samling noveller, med andra ord.