Nog är det en märkvärdig yrkesbana som Jonas Modig har bakom sig. Han debuterade som poet redan 1968. Sedan blev han förläggare och bokklubbschef under 30 år och avrundade som ordförande i Europeiska förläggareföreningen. När hans yngste son omkom i tsunamin 2004 återvände han till poesiskrivandet som ren bearbetning. Och fram trädde en redan fullfjädrad poet. Så skicklig i handlaget att man undrade om han inte offrat nattsömnen under de tre förlagsdecennierna för att i hemlighet skriva och finkalibrera sin poesi.
I dag ger Jonas Modig ut sin tredje diktsamling efter återkomsten, ”Vinter i sommarhuset”. Den skapar en tydlig spelplats: ett sommarhus under vintern. Runt omkring ligger snön djup. Möss- en kilar över golvet, tidningarna har gulnat, frosten bildar blommor på fönstret. Under snötäcket ligger en brädhög som skulle ha blivit ett räcke, men som det brukar bli – något kom emellan. Modig beskriver det som att kylan och mörkret gjort att huset dragit ihop sig och resten av världen tycks avlägsen. Dikterna berättar genom så både distinkta och sinnliga bilder att varje person som rört sig genom ett kylslaget sommarhus känner igen sig.
Modig beskriver dagarna i huset som ett sorts mentalt undantagstillstånd. Allt har stannat upp. Tiden. Steget. Rörelserna. De är som om blodet just de här månaderna pulserar långsammare.
Vad finns kvar att återse,
något överlevande i det ihjälfrusna
landskapet
som långsamt sluter greppet om hjärtmuskeln.
Nedsövda som björnar,
med begränsade kropps-
funktioner,
dröjer vi oss igenom blanka dagar,
lika varandra intill förväxling,
oräknade, enstaviga och färglösa.
Is över hela sjön omsluter
hamninloppet,
förseglar sömmarna kring vass
och nakna buskar.
Väderstrecken ger bara svaga
tecken
på dagsljusets diskreta
förflyttning.
Tanken är tydlig: i de korta dagarna finns ingen respit, man måste möta sig själv. Man går mellan rummen, som Modig skriver, ”med det förgångnas hela tyngd i famnen”. Och här skymtar återigen den förolyckade sonen som accentuerar tomheten. Plötsligt, i dvalan, stiger saknaden upp som ett anrop, lika förtvivlat som omöjligt: ”Kom ner,/ta ingenting med dig. Bara kom./Det är vinter snart,/det gör ingenting./Du får komma ändå.”
Bitvis är det en stark samling, som för tankarna till Tomas Tranströmer eller Tua Forsström. Det riktigt fina är att Jonas Modig låter huset vara så tomt. Här finns familjeminnen, här finns frusna röster, här finns lager av andra som bott där tidigare. Men han pressar inte in så många betydelser att huset blir en massiv metafor som inte orkar lyfta sig. Det får kort sagt vara så tomt som ett sommarhus på vintern är.
Och det är typiskt för poeten Jonas Modig. Han har en fantastisk känsla för balans. Att sätta stopp i tid. Att inte vrida upp metaforerna så långt så att man tappar kontakten med vad de vill fånga. Att skapa en välavvägd dynamik mellan reflektion och synintryck. Att lämna beskrivningen av ett lodjursspår eller en översnöad cykelbod i rätt ögonblick. Att avsluta en dikt bestämt utan den där skräcken för slutraden som många poeter har, och som gör att alltför många dikter mynnar ut i ett till intet förpliktigande ingenting. Typ ”i vinden”.
Förutom bokens husdikter finns ett antal dikter som utspelar sig i stadsmiljö med tunnelbanor, konsulter, skärmar, overheadapparater och blinkande lampor. De civilisationsdikterna blir genast grövre och mer överlastade. De innehåller också mer av poetiskt allmängods och har inte Modigs annars så tydliga särprägel. Så fort han återkommer till det kalla huset eller minnena av somrarna sjunker jag nöjd och lättad ner i läsfåtöljen igen.
För Jonas Modig vet mycket om läsning, om hur läsaren uppfattar och reagerar. Så han har nog ändå ägnat nätterna åt att sova under sina trettio år i förlagsbranschen. Men han har använt dagarna till att läsa, att läsa diktmanus och romaner, men också affärsbrev och reklamtexter, och det har hållit vid liv och utvecklat känslan för ords verkan. Det har helt klart gett honom en djup förståelse för hur poet och läsare kan mötas i en dikt.