Den amerikanske historikern Jonathan Brent påminner något om den usle men hederlige sovjetiske poeten Ivan Nikolajevitj Ponyrjov, en av bifigurerna i Michail Bulgakovs roman ”Mästaren och Margarita”.
Ponyrjov har oturen – eller turen – att bli indragen i den kaotiska händelsespiral som sätter i gång när Djävulen anländer en vårkväll till Moskva i början av trettiotalet. Han förlorar nästan förståndet, men i slutet av boken lovar han Mästaren att sluta skriva dålig poesi och blir i stället en god historieforskare.
Om Brent, som är ansvarig utgivare vid Yale University Press, någonsin har skrivit vers vet jag förstås inte. Men hans skildring av arbetet med att välja ut och publicera en omfattande mängd dokument ur de sovjetiska arkiv som öppnades i början av 90-talet visar att kortregister kan rymma mycket poesi.
I januari 1992 reste han, med skrala språkfärdigheter, till Moskva för att få till ett samarbete mellan Yale och de ryska arkiven. Vid denna tid var det rena Vilda Östern på arkivmarknaden. Mängder av seriösa och oseriösa spekulanter kom till Boris Jeltsins Ryssland för att gräva guld – såväl vetenskapligt som ekonomiskt – i sjuttio år av kommunism, från tsarfamiljens sista dagar till Stalins privata bibliotek.
En av Brents fördelar var att Yale University Press är ett akademiskt respekterat förlag. Men, om man får tro hans egen skildring, hade han också en genuin förståelse för de ryska arkivchefernas komplicerade position. Å ena sidan rådde ekonomisk misär och frestelsen att sälja ut sina tillgångar var stor, å andra sidan fanns den professionella instinkten att försvara arkivens integritet (samt en kvardröjande ryggmärgsreflex att gömma undan komprometterande handlingar).
Brent framstår som nästan överdrivet naiv. Han lär sig skicka cigarrettpaket på ryskt förhandlingsmaner och håller sedan känslomässiga tal om sin barndom i Wisconsin under kalla kriget. Men kombinationen av respekt för lokala seder, ärligt patos och erbjudandet om jämlik ställning (även lönemässigt) mellan de ryska och de amerikanska forskarna vann ryssarnas hjärta – och plånböcker. I serien ”Annals of Communism” har Yale University Press under femton års tid publicerat mängder av värdefulla handlingar från Sovjettiden.
En del av Brents ryska kontakter hade naturligtvis egna politiska dagordningar. KGB vill ge ut en samling underrättelsedokument från andra världskriget. Förlagets militäre rådgivare inlägger dock veto: ”De vill bara visa att Stalin bar skulden för hela katastrofen.” Fast mest möter vi arkivens dammiga hjältar: underbetalda, undanskuffade personer som har vigt sitt liv åt att ge framtida forskare möjligheten att tränga igenom lögnerna och myterna.
Inte för att det är så lätt. De arkivfynd Brent lyfter fram är kittlande men inte alltid klargörande. Som till exempel uppgiften om ”Kutozovs akt”. Enligt en KGB-tjänsteman hade en ung man som var avlägsen ättling till den berömde ryske hjältegeneralen Kutozov från Napoleonkrigen arbetat för Tjekan i Budapest 1944. Han blev god vän med Raoul Wallenberg och skickade vidare uppgifter som skulle ha lett till att ryssarna ansåg det nödvändigt att avrätta den svenske diplomaten. Men när Brent frågar var akten är får han bara svaret:
– Jag vet inte. Ingen vet. Det är möjligt att den såldes till svenskarna. Det kan hända att den brändes.
Men ”Stalins arkiv. Sökandet efter det nya Ryssland” är mer än samling arkivanekdoter. Även om stilen är behagligt flanörsaktig med livfulla skildringar av 1990-talets Moskva, driver Brent en tes: Ryssland kommer inte att bli demokratiskt förrän man gjort upp med Stalintiden.
Det kan låta lite självklart beskäftigt. Men poängen går djupare än vad den tycks vid första anblick. Problemet är inte Stalin som person; ”Jag är inte Stalin, Stalin är Sovjetmakten”, som diktatorn själv uttryckte det. I de dokument som Brent analyserar – författarens Isaak Babels självbekännelse, Stalins marginalanteckningar i sina böcker, den bulgariske kommunistledaren Dimitrovs dagböcker – ser han framför allt en kollektiv mentalitet, en nationalistisk föreställning om den ryska kraft som krävs för att bekämpa nationens alla fiender.
Någon demokratisk rättsstat kan inte uppstå med mindre än ett avståndstagande från den föreställningsvärld som gjorde Stalin möjlig, menar Brent. Putin är ingen Stalin, men hans makt bygger på samma fundament: nationalism, korruption och ryssarnas bristande tilltro till sin förmåga att styra sig själva.
Mot denna ödestro kan man säkert göra invändningar. Men Brents skildring av ryssarnas känsla av förlust är illavarslande: ”en krympande nation vars gränser inte längre omfattade Kiev, sätet för det gamla Rus kultur, Odessa eller Charkov vars inflytande inte längre formade Östeuropas eller ens Ukrainas öde, ensam med den svidande förödmjukelsen att ha förlorat det enda som gett mening åt hela deras liv: den stora socialistiska staten”.