Offret påträffades vid en dikesgrävning vid herrgården Granhammar i sydvästra Uppland 1953. Ett stort hål i skallen avslöjade att mannen var brutalt ihjälslagen. Möjligen tillkallades polis, som i så fall snabbt bör ha avfärdat fallet som preskriberat.
Med god marginal, kan man tillägga. En arkeologisk utgrävning visade att mordet bör ha skett för bortåt tre tusen år sedan, långt innan Iliaden och Odyssén skrevs ner, under den period som brukar kallas nordisk bronsålder.
Till de märkliga omständigheterna hör å ena sidan att skelettet och en del av offrets tillhörigheter var ovanligt välbevarade. Å andra sidan att fyndplatsen vid tidpunkten för brottet bör ha legat mitt ute i en fjärd, under så där tjugo meter vatten.
Upptäckten vållade en del inledande uppståndelse i pressen, arkeologerna presenterade benresterna inför en imponerad journalistkår. Några undersökningar och försök att förstå fyndet gjordes under de följande åren, men sedan blev det tyst, och den så kallade Granhammarsmannen fick vila i ro.
Tills för några år sedan, när Jonathan Lindström bestämde sig för att återöppna detta ärevördiga cold case. Lindström är arkeolog, amatörastronom och författare, och har tidigare skrivit en lång rad uppskattade populärvetenskapliga böcker, inte minst för barn. 2007 utsågs han till Årets folkbildare.
Frustande av energi har han kastat sig över det gamla mysteriet med alla de metoder som modern arkeologi och senare års häpnadsväckande kriminaltekniska framsteg gjort möjliga: röntgen, DNA, analys av pollen och radioaktivt sönderfall. Med stor förtjusning har Lindström också givit storyn en form som ligger långt ifrån den klassiska arkeologiska redogörelsen – bitvis rena CSI-deckaren.
Hans första kunskapsväg är alltså minutiöst noggranna undersökningar av fynden. Skelettet. De enkla verktygen. Spåren av kläder och en ränsel. Kroppens läge. Strömmarnas möjliga hastighet.
Oförtrutet ringer han runt till osteologer, arkeologer, rättsmedicinare och geologer. Talar med en jurist för att ringa in möjliga motivbilder. Långa dialoger med hypotetiska resonemang i det blåglänsande ljuset från laboratoriets datorer. Han låter till och med göra en rekonstruktion av ansiktet.
Mordvapnet? En minutiös mikroskopisk undersökning ger tänkbara mått på eggens bredd och skärpa. Jämförande studier i magasinen visar ett märkena stämmer rätt exakt med de små bronsyxor som var och varannan bonde bör ha burit på vid den tiden.
Ingen stridsyxa alltså – det är med andra ord knappast en krigare han fallit för. Det mesta tyder på ett lömskt överfall.
Allt eftersom nya resultat kommer in vrider och vänder Lindström på bitarna och drar läsaren med sig i varje moment. En allt fullständigare bild av det tänkbara förloppet avtecknar sig, spänningen stiger och som bäst är det verkligen både underhållande och lärorikt.
De mest precisa beskeden ger de radiologiska undersökningarna. Olika halter av strontium i skelettet kan visa ungefär var en människa levt, och Granhammarsmannen tycks verkligen ha bytt miljö flera gånger i livet. Det är också de slutliga analyserna av strontiet som mot slutet ger deckaren dess avslutande, dramatiska höjdpunkt. Mer ska inte avslöjas här, annat än att mordoffrets hemtrakt visar sig vara en annan än man dittills förmodat, något som leder kommissarie Lindström till en slutgiltig teori om mordets verkliga motiv och förlopp.
Den skulle väl inte hålla i en rättegång, men slutledningarna är lika roande och övertygande som i någon tv-serie.
Jonathan Lindströms andra väg att närma sig fallet är en omsorgsfull tids- och miljöbestämning. Hans bok blir därmed också till en bred rundmålning av vad vi i dag vet – eller kan gissa – om bronsåldern som historisk epok. Samhälle, utvecklingsnivå, dagligt liv och religion. Resor och kulturförbindelser, hällristningar och redskap.
I själva verket är författaren lika ivrig att gå till botten med frågorna här som i själva mordfallet. Han vill inget mindre än att revidera vår bild av hela epoken.
Bronsåldern, menar Lindström, var betydligt mindre exotisk än den ofta framställts, och inte alls en tid av framstående hövdingar och grandiosa stormansbegravningar, medelhavsklimat och solkult. I stället pekar han på kontinuiteten både bakåt och framåt i tiden.
Jag är ingen expert på saken, men misstänker att han kan få mothugg här. De ömsom lekfulla, ömsom tvärsäkra tolkningar som gör hans mordutredning så fascinerande att följa känns i den vidare historiska ramen oroande spekulativa. Med friskt mod gör han hällristningarnas storvuxna figurer med yxor och demonstrativt stånd till avbildningar av föregångare till Njord och Frej i vikingatidens mytologi så där femtonhundra år senare.
Det är djärvt, milt uttryckt, och kan jämföras dem med den betydligt mer försiktiga bild av tiden som professor Stig Welinder gör i första delen av det nya, stora verket ”Sveriges historia”: han vågar sig i stort sett inte på några tolkningar alls.
Om sådant må arkeologerna träta vidare; värre för bokens vidkommande är att Lindströms sammantagna ambitioner blir alltför vidlyftiga. Boken är nära att brista under tyngden av alla ambitioner.
I en lång utandning försöker Lindström få med stort som smått, 600 faktaspäckade sidor om allt från arkeologisk metodik till diskussioner om flintatillverkning och bronsåldershandel. Följden är att koncentrationen efterhand faller, det muntert personliga tilltalet känns självupptaget – och läsaren tappar flåset.
Jonathan Lindström är en utmärkt skribent och lysande kunskapsförmedlare, och i långa avsnitt hör hans bok till det bästa som skrivits om arkeologi för en större läsekrets. Men han borde nog ha studerat deckargenren ett varv till, och lärt sig mer om den ädla konsten att inte visa allt.