Jag var inte så förtjust i Jonathan Safran Foers debutroman, ”Allt är upplyst”. Jag tyckte den led av fördomen att en roman måste vara tokrolig och putslustig bara för att den utspelar sig i ett land som Ukraina.
Men det här är något annat.
Det här är en existentialistisk skrift om människor och djur.
Safran Foer besöker slakterier, talar med vegetarianer och djurfarmare, vänder och vrider på frågan: Är det rätt att äta djur?
Man kan tycka att det verkar yrvaket – där teoribildningen inom djurrättsrörelsen kommit otroligt långt det senaste årtiondet, beter sig Safran Foer som om ingen någonsin tänkt på detta förut. Samtidigt äter vi mer kött än aldrig förr, och jag tror att det är precis en sån här, grundläggande bok som behövs. Och ”Äta djur” landar i en klar uppmaning. Även om det kan vara rätt att äta djur under vissa förhållanden, är det inte rätt att äta djur i dag.
Anledningen stavas köttindustrin. Köttindustrin har blivit ett monster: ett klimatförstörande, sjukdomsalstrande, bajsproducerande monster. Den traditionella djurhållningen har helt trängts undan. I dag äter vi kött från grisar som inte kan gå. Ägg från höns som måste värpa året runt. Kalkoner som torteras. Och rovdriften på haven är inte mer etisk. För varje fisk som fångas, hamnar en mängd andra i nätet. Safran Foer skriver: ”Tänk dig att du blir serverad en tallrik sushi. Men på tallriken ligger också alla andra djur som dödats för din sushiportion. Den tallriken skulle behöva vara sådär en och en halv meter i diameter.” 3,3 miljoner hajar dör varje år för att de fastnat i näten. Ska hajen behöva dö ut för en futtig sushi?
Vårt förhållande till djuren är sannerligen det stora bortträngda i en civilisation som betraktar sig som humanistisk. Är vi inte alla fascister i förhållande till djuren? Alla varelser som inte är människor betraktar vi som lägre stående. De är underlägsna, alltså får vi göra vad vi vill med dem. Vi tror att om vi drar en gräns mellan oss och dem, kan vi behålla vår humanism intakt på vår sida. Till och med vara så storsinta att vi lyfter in vissa djur i gemenskapen. Våra hundar och katter får namn, kläder, läkarvård, tid hos psykolog och gravsten.
Där djur kan lyftas in brukar också människor lyftas ut. Lisa Gålmark, Sveriges främsta tänkare på området djurrätt, har skrivit mycket om detta: hur övergrepp på folkgrupper alltid föregås av att de kallas djur. För att kunna behandla någon som djur, krävs att man först behandlar djur som djur. Nazister kallade tillexempel judar för råttor och ohyra.
Hur skulle det se ut om denna avgrund inte fanns? Om vi respekterade alla levande varelser. Skulle brutalitet mot människor över huvud taget vara möjlig?
Samtidigt har ätande av djur aldrig varit en enkel sak. Alla kulturer har sina regler för det, sina tabun. Som Safran Foer skriver: fransmännen avgudar sina hundar men äter ibland sina hästar, medan indierna avgudar sina kor och äter ibland sina hundar. Det finns alltid något djur som inte får ätas.
Jag har länge funderat över känslan av äckel i samband med kött. Frukt och grönt kan man äta vart man än kommer, även nya frukter man aldrig sett. Men andras kött tenderar att inge oss en stark känsla av äckel. Hur kommer det sig att många ryser bara de hör talas om att äta katter eller kackerlackor? Är inte detta äckel egentligen ett tecken på att vi alla har ett inneboende dilemma angående ätandet av djur?
Safran Foer lyckas belysa många aspekter av detta dilemma. Han använder sig av liknande formexperiment som i ”Allt är upplyst”. Ordlistor, upprepningar av ord (där varje bokstav representerar ett uppätet djur). Men om de var ansträngda i romanform, kommer de här till sin rätt.
Bokens kärna uppfattar jag vara berättelsen om Jonathan Safran Foers judiska mormor. Hon svalt under andra världskriget. Hon visste inte om hon skulle leva till nästa dag. En bonde hämtade en bit kött åt henne.
”Han räddade livet på dig”, säger Safran Foer.
”Jag åt det inte. Det var fläskkött. Jag kunde ju inte äta fläsk.”
”Inte ens för att rädda livet?”
”Om det inte finns något som har betydelse finns det inget att rädda.”
Med denna berättelse säger Safran Foer: det är inte genom att äta djuren, utan att välja att avstå, som människan höjer sig över sig själv.