Många som skriver initierat för en större publik om naturvetenskap verkar någonstans längs vägen ha förlorat förmågan att förundras. Som om de är för upptagna av att övertyga någon – en handfull bokstavstroende och kreationister kanske – om att världen följer naturligt logiska lagar och inte alls är ett mirakel.

Men det är den ju.

Till det mest sympatiska i Jörgen Sjöströms nya bok om jordens och livets utveckling, ”På spaning efter livets ursprung”, hör just hans smittande upptäckarglädje. Inte ett ögonblick låtsas han att något är enkelt eller självklart. I sin berättelse om den långa vägen från rymdstoft till människa vill han entusiastiskt dra med sig läsaren i alla de märkliga vägval evolutionen ställts inför och som råkat leda oss just hit.

Ambitioner som kan föra tankarna till astronomen Peter Nilsons poetiska sätt att närma sig tillvarons gåtor. Sjöström är egentligen fysiker men har en humanists blick. Med hjälp av inlevelse och fantasi – ibland ren poesi – försöker han fånga upplevelsen av hur jorden kan ha tett sig för en besökare vid olika tidpunkter. Samtidigt vill han berätta hur forskarna – främst Darwin – slitit med att skapa en sammanhängande och begriplig bild av världens och livets långa historia.

Grundidén är ytterst att visa hur fysik och astronomi bestämt ramarna för den biologiska utvecklingen, och i jakten på det avgörande ögonblick när livet föddes kopplar författaren det originella greppet att köra hela filmen baklänges. I stället för att börja med Big Bang skickar han tvärtom ut en tänkt tidsmaskin som steg för steg flyttar sig bakåt i historien. Från dagens hotade ekosystem över människans tidigaste släktträd till dinosauriernas herravälde och ut i det planetsystemets födelse.

Spännande, ibland underhållande – men också lite krångligt, och sammantaget blir det minst ett par intentioner för mycket. Precis som i boken om Isaac Newton häromåret har Sjöström problem med att begränsa sin aptit på allt som finns att veta och berätta. Utvikningarna blir många, och har man tålamod får man visserligen veta mycket men i kasten mellan Mendels ärftlighetslära, pterodaktylens liv och kärnfysikens innersta tappar man lätt koncentrationen.

Vilket möjligen även författaren gjort, här ryms också en del kons-tigheter på både språk-, korrektur- och faktanivå. Antalet celler i människokroppen anges till omkring 50 miljoner (mer korrekt: bortåt 100 biljoner). Tidsepoken ”proterozoikum” kallas i texten ”protozoikum” – en egen epok eller bara felstavat?

Avsikten med boken är den allra bästa. Med ett hårt och osentimentalt förlagsarbete hade kanske också resultatet kunnat bli det.