Min far, en ilandfluten sjöman, förvandlades varje sommar till en landsvägsnomad. Trots familjens protester stannade vi bara några dagar på varje campingplats, först med tält men snart med husvagn, för att sedan dra vidare till nästa plats. Vi bröder sprang ut för att kolla hur toaletterna var och om det var långt till stranden.

När vi kom tillbaka och redan var osams hände det att farsan satt där vid campingbordet i lag med någon husvagnsgranne, framför en grogg och en osande myggspiral, medan morsan ropade inifrån husvagnen att det måste vara något fel med gasolen. Skymningen föll. Man sögs in i det stora campinglandet.

Minnen fälls ut som jag står försvarslös inför när jag läser Josefin Oleviks fina reportagebok ”Campingland”. Hon är kulturjournalisten från Södermalm i Stockholm, vegetarian och medelklass, som hyr en stor husbil – den får heta Madeleine – och ger sig ut på sommar­vägarna till Öland, Tylösand, Fryken och några ställen till.

Hon ska skriva en bok om camparna, men lika mycket blir det en undersökning av hennes egen sociala hemvist. Allt blir avigt och fel: Hon är en ensam tjej på campingen, men där måste man vara ett par. Hon har lägenhet men nästan alla husvagnsägare är villa­ägare. Hon blir gammal så fort hon lämnar innerstan, just för att hon som trettioåring borde ha barn och man där hon sitter framför hus­bilen – en av 50.000 husbilar i detta land, där det också finns 300.000 husvagnar.

Hon åker rakt in i den breda arbetarklassens Sverige och snart börjar hon till och med säga att hon är från Dalarna, hon är ju född och uppvuxen i Falun, det låter bättre på Frykenbaden.

Varför campar folk? Varför ställer de sina husvagnar på ett enda ställe hela sommaren och varför söker de inte efter några upplevelser på semestern? För det visar sig vara meningen med campinglivet: att det inte finns något att göra. Man grillar, småpratar över vindskyddet med grannar, har Lasse Stefanz på i bakgrunden – och kanske åker man och shoppar på Ullareds enorma varuhus.

Vad är det för semesterliv? Det är inte Oleviks, camparna är ett folk och de bor i ett främmande land, men efter hand förstår hon mer av det. Sittande i öppningen till ett förtält kan man vara social utan att oavbrutet vara hänvisad till prat. Man slipper alla måsten, man är en av många och inga chefer är i sikte.

När jag läser ”Campingland” tänker jag på en bok Lasse Berg gav ut häromåret, ”Gryning över Kalahari”, där han tror sig hitta den ursprungliga meningen med människans liv: att ligga på en strand och småprata. Homo campicus?

Det är arbetare och lägre tjänstemän som campar, men alla hävdar att här finns alla sorter, direktörer och doktorer, fast det är en illusion: sådant folk finns inte i husvagnarna eller ens i villavagnarna. I själva verket har Olevik rört sig in i hjärtat av just den breda arbetarklassen: här skapas identiteter som tydligen är djupt gåtfulla för medelklassen.

Tyvärr dröjer Olevik inte nog länge vid människorna hon möter – fastän hon är en fin stilist – som därför mest blir speglar för henne själv. Hon får inte bort solkrämen från deras ansikten.

Men ett ord vandrar genom sidorna, som ett kommunistiskt spöke i den segrande medelklassens era: Folkligt. Vad betyder det? Ingen vet. Men varenda husvagn är en fredlig stridsvagn i denna revolutionsarmé.

Uppe i Malung, under dansbandsveckan, strålar två kulturer samman: dansband och camping. Två folkliga galaxer brakar in i varandra och för många är det, skriver Olevik, finalen på en husvagnssommar. Själv har jag bara åkt förbi där på sommaren, men då alltid känt att jag har okända barndomsminnen där.