Den självupptagna slacker- eller flanörromanen, oavsett om den skrivits av en förlorad-, beat-, eller ironisk generation, är en genre som på ett gåtfullt vis fortsätter hemsöka litteraturen. Den kan uppnå konstnärliga höjder, som nu senast med Johan Klings prisade ”Människor helt utan betydelse”, men bjuder minst lika ofta på riktiga bottennapp.

Tro mig, det är inte kul att såga en debut av en ung författare, men Josefin Palmgrens ”Engångsligg” faller handlöst ner i den sistnämnda kategorin. 20-åriga Klementin har tråkigt i det gränsland mellan barndom och vuxenliv som tycks ha vuxit fram i ungdomsarbetslöshetens tidevarv. Tiden fördrivs med att praktisera i receptionen på en reklambyrå, ragga killar, dricka sig full på Stureplan och dösurfa i omkring 150 sidor och det är liksom det.

Jag förstår ju att det är meningen att jag och alla andra moraltanter ska bli upprörda av Klementins beredvillighet att, åtminstone rent principiellt, ”suga drinkkuk” (det vill säga ge främlingar på krogen oralsex för att bli bjuden på drinkar), men snarare är det Palmgren som känns lite pryd i sina skildringar.

Man vänder blad i envis förhoppning om att hennes huvud­person ska porra loss i något slags dekadent bärsärkagång à la Bret Easton Ellis, vad som helst för att bryta tristessen, men i stället slutar kapitlen allt som oftast med en hamburgare, några ”fyndiga” iakttagelser och en nattbuss hem. Svampen i underlivet hindrar henne nämligen från att ”ligga” (okej, jag ger Palmgren det, det är lite nytt att bygga en roman runt en gynekologisk diagnos).

Här och var finns embryot till en tankegång om kvinnans rätt att avstå relationer och i stället finna romantiken och äktheten i det promiskuösa. Men Erica Jongs hyllande av ”det knapplösa knullet”, som möjligen var utmanande innan vi dränktes i ”Sex and the city”­-
feminismens sexliberala förkunnelse, känns numera så pass okontroversiellt att det är svårt att bli särskilt upphetsad av ”Engångsligg”.

Det är som om en mycket ung Linda Skugge plötsligt skulle ha börjat leva som en mycket gammal Charles Bukowski och sen skrivit om det. Fast dåligt. Eller som att läsa en berättelse från någon av alla de kvinnliga bifigurer som fladdrar förbi i Ulf Lundells eller Per Hagmans tidiga romaner och upptäcka att deras vilsenhet och kåthet är av precis samma slag som det manliga subjektets. Ur ett genusperspektiv är den versionen av Stockholmsnatten naturligtvis lika väsentlig. Men inte nödvändigtvis läsvärd.

Jag låter Klementin få sista ordet i en alltför typisk formulering: ”Dagen efter mådde jag lite bättre. Jag tänkte att jag snart skulle komma på något. Jag undrade vad.”