När ingen hör kallar kubanerna Fidel för ”Esteban”. Este bandido, betyder det: den där banditen. Det lärde jag mig av en cynisk salsamusiker sist jag var på Kuba. Det krävs inte många dagar på ön för att få syn på sprickorna i den revolutionära fasaden. Fattigdomen, uppgivenheten, varubristen. På Kuba finns en svart marknad till och med för tändstickor. Men också folk som fortfarande säger ”Fidel” och är stolta över revolutionen. Sanningen är komplicerad. Även på Kuba.
Jenny i Josefine Adolfssons ”Farlighetslagen” står på den komplexa verklighetens sida. Hon dimper ner i Havanna mitt under ”den speciella perioden”, åren efter Sovjetunionens fall när hela Kuba plötsligt bara stannade. I familjen hon bor hos finns Mario, en sjuttonårig hårdrockare som blir hennes vägvisare i det postrevolutionära sammanbrottets värld. De officiella slagorden skär sig mot en verklighet där nöden banar väg för organiserad brottslighet och en begynnande sexturism.
Inget nytt i den bilden direkt. Men Josefine Adolfsson skriver originellt och medryckande, ofta i korta, hetsiga replikskiften som ger texten karaktär av filmmanus snarare än av roman. ”Farlighetslagen” är Adolfssons andra bok efter debuten med den brutala uppväxtskildringen ”Kårnulf was here”, och precis som den är det här en bok på gränsen mellan det fiktiva och det dokumentära. Helt i tidens anda saknar den följaktligen varje genrebeteckning.
Att det är en roman vi läser råder det dock ingen tvekan om. Och frågan är om boken vinner på det. När Jenny lämnar Kuba utbryter ett ordnat kaos i berättelsen: tidningsartiklar, utskrifter från teveprogram, utdrag ur guideböcker och kubansk lagstiftning stoppas in för att fylla ut kring Marios sporadiska brev och Jennys försök att förstå realsocialismens dragningskraft på svenska vänsteraktivister.
Hennes egen mormor hörde till dem som reste till Kuba på sjuttiotalet för att hjälpa till med sockerskörden, och som sedan skamset rensade bort sitt kommunistiska förflutna när muren föll.
Det är absolut ett intressant material, men läst som roman saknar jag djup och täthet i gestaltningen. Som reportage däremot är det en fantastisk text; problemet är att den fiktiva ”Jenny” ställer sig i vägen för en sådan läsning. Och som romanfigur är Jenny ganska svag: en sorts teflonfigur som inget riktigt fastnar på. En reporter, kanske. I bokens avslutande del återvänder hon till Kuba efter tio år och lyssnar med avsmak till turisternas jargong, där föraktet lyser igenom naiviteten. Återigen ett starkt reportage, men som roman?
Nja. Jag må vara petig, men jag tror att dagens lösa genregränser alltför ofta blir en ursäkt för författare att göra det enkelt för sig, att slippa välja perspektiv. ”Farlighetslagen” är en bra bok, men dessvärre ingen riktigt bra roman.