Joyce Carol Oates: ”Älskade syster. Skyler ­Rampikes personliga historia”

1996 hittades den sexåriga skönhetsmissen JonBenét Ramsey mördad i sina föräldrars källare. Drygt tio år senare kommer Joyce Carol Oates ut med romanen om sexåriga isprinsessan Bliss Rampike, som hittas mördad i sina föräldrars källare. ”Älskade syster”, i lyckad översättning av Ulla Danielsson, är en aggressiv satir över det accepterat pedofila i den amerikanska kulturen, över föräldrar som inte förtjänar sina barn och över ett Sarah Palin-samhälle.

Berättare är Bliss äldre bror Skyler, ömsom inne i sitt nioåriga jag, ömsom i sin nuvarande berättar­position som nynykter narkoman och 19-åring med ungefär lika många diagnoser på sina smala axlar som där finns stjärnor i den rödvitblå flaggan. Han berättar i ett knappt redigerat medvetandeflöde, så som man kunde föreställa sig att en intelligent och känslig, men textuellt oerfaren ung man skulle skriva.

Romanen blandar hans löpande text med typografiska finesser, som en svart sida à la ”Tristram Shandy”, hjärtskärande barnautografer och fläckiga faksimil.

Ordet ”mamsen” upprepas tills man bara kan uppfatta moderskap som ett naturgivet gränsfall till incest och sadism. Efter en sorglig mening kommer ett fränt entusiastiskt utropstecken. Pappa Bix kraftfulla käkar och sexuella aptit ter sig som utsiktslösa förspel i väntan på att alkoholismen och fetman ska lösa upp hans attraktionskraft.

Här finns ett så intensivt och fa­scinerande hat. Ska man isolera det från författaren Oates och uppfatta vreden som en självständig del av hennes skapelse? Möjligt. Lika möjligt som om det vore en förfelat prydlig sorts läsning. Jag vet i alla fall att när jag kämpar mig igenom de 650 bulimiska sidorna tänker jag att Joyce Carol Oates hatar sina medamerikaner med en glöd och med en gladlynt mordiskhet i språket, som man annars hittar när Elfriede Jelinek hatar sina österrikare.

Den specifika form av amerikanskhet som gestaltas är en övre medelklass med en obegripligt hög svansföring i förhållande till den tunna bildning man helst kombinerar med kapitalistisk liberalism och kristen konservatism. Få finner väl just det befolkningslagret attraktivt, förutom svensk bombhöger och dess identitetstörstande liberala hangarounds. Så sett är det ju ingen spännande hatattack. Fast ändå intressant som litteratur, eftersom attacken ter sig oväntat oformlig och okontrollerad, samtidigt som romanen är mycket noggrann och kontrollerad i sin komposition.

Makarna Rampike misshandlar språket med samma självrättfärdighet som de gör sönder sina barn. Och Bix Rampike kan inte ta ett låneord i sin mun utan att det blir fel. Texten är full av exempel på hans fuluttalade eller missuppfattade ”franska” uttryck: ”Pär e fiss”, ”Nobles oblige” etcetera. Skyler själv talar om ”tabouleh rasa”.

Det är nästan skamlöst av Oates att gifta ihop övergrepp på barn med bristande språkkänsla, som om där fanns ett kongenialt samband. Men fram skrivs inte bara förakt och fördomsfrosseri, utan också den sorgliga bilden av en nation som är helt instängd i sig själv och sin förvridna omvärldsuppfattning.

Jag närapå älskar grotesken i ”Älskade syster”, liksom det gränslösa och helhetliga i det Oates gör, i det som är hennes grafomana storverk av mängder med titlar. I ”Älskade syster” finns ingen rättvisa gentemot karaktärerna, bara det svartaste synas. För en mindre benådad författare skulle det bli till ett insiktslöst haveri, men Oates är liksom förbi krav på psykologisk realism. Den plockar hon naturligtvis upp här och var när hon är sugen.

I stället har jag två, ganska spontana invändningar. Jag tycker att det är jobbigt att boken är så lång och repetitiv. Helt oavsett hur verklighetsefterhärmande skickligt det än är, i förhållande till idén att skapa en textens autenticitet genom en oerfaren hand som påstås hålla i pennan. Den andra invändningen är att romanens familjen Rampike är tillräckligt kalkerad på verklighetens familjen Ramsey för att det ska vara oetiskt. Det är inte hennes story, det är inte hennes unge som är död.

Kan man avsluta med ett ”Men ändå …” här, för att så mycket annat är så bra? Nej, det går nog inte, nyss begravda barn skriver man inte romaner om på behagligt avstånd, samtidigt som man fnyser åt mediers gameri. Says who, helt enkelt, oavsett skillnad i syfte och verkshöjd.