Joyce Carol Oates: Dagbok 1973–1982

Fotoalbum har en tendens att spegla vårt liv så som det skulle kunna vara (så som vi skulle vilja att det var?). När jag bläddrar bland de stela sidorna slår det mig igen och igen och igen att våra breda leenden är rent vilseledande och har ganska lite att göra med vårt liv.
I fotoalbumen ser vårt liv ut som en enda lång solig semester, brunbrända och starka, alltid tillsammans i lättjefulla poser. Ett liv fyllt av middagar, vänner, födelsedagar, julaftnar, ja faktiskt en enda lång skrattande festlighet.

I fotoalbumen syns aldrig de trötta vardagsmornarna när alla är sura och irriterade. Eller svettpärlorna i pannan, paniken i min blick när jag cyklar snabbt och farligt för att hinna till dagishämtningen. Borta är tjafs och tunga matkassar, falukorven och tomheten, smutstvätten och sorgen. Aldrig hört om.

Samma sak slår mig när jag läser Joyce Carol Oates ”Dagbok 1973–1982”. Oates har såklart all rätt i världen att inte vilja vika ut sitt innersta med alla de fina och mindre fina detaljer det kan tänkas ha. Ett val jag kan känna all respekt för. Men just därför ställer jag mig aningen undrande inför titeln ”Dagbok”, en titel som åtminstone fick mig att tro att jag skulle få en personlig inblick i Oates vardagsliv. En sannare bild än den som jag fått genom otaliga artiklar, intervjuböcker, essäer med mera som skrivits om Oates. Så jag bedrog mig.

Visst finns här vardagen, möten med kolleger, studenter, pianospel (Chopin), hennes älskade livskamrat Ray, skrivandet, böcker hon läser, men allt uppradat som pliktskyldiga redovisningar på ett förvånansvärt oengagerat vis. Hur någon som skriver så fantastiska, briljanta romaner (flera av dem mina favoriter über alles) kan beskriva sitt liv så odetaljerat, ja så oreflekterat rent av, övergår min fattningsförmåga. När jag sedan läser i inledningen till dagboken att hon startade hela dagboksprojektet som ”ett experiment i medvetande” blir jag än mer förbryllad eftersom Oates själv är så påtagligt frånvarande bland all namedropping, uppräkningar av middagar, cocktailpartyn och bjudningar av olika slag – som mer liknar bloggvärldens ibland ytliga uppvisningar av livet än en dagbok skriven av en av världens främsta författare.

”Åt en underbar brunch hemma hos paret Goldman (Eleanor hade lagat en italiensk omelett, vi fick croissanter, rökt lax och en äppeldessert från Morgenthaus gård i Fishkill) med Bob och Lucina, Elaine och English och efteråt besökte vi Guggenheim för att se Costakis-utställningen och Angelica Rudenstines projekt, mycket givande och varierande alltsammans.”

Dagboken är full av den sortens återkommande kortfattade beskrivningar, frustrerande eftersom man anar att den där brunchen och utställningen innehöll så otroligt mycket mer intressant, litterärt sprängstoff, som Oates såklart skulle kunna beskriva, men som hon av någon anledning väljer att inte göra. Förvånande eftersom hennes romaner till stor till består av geniala, mycket detaljerade iakttagelser av rum, miljö och människor.

Dessutom verkar den akademiska världen vid Princetonuniversitetet (där Oates är verksam och där många av bjudningarna utspelas) bestå av en sällsynt samling präktiga tråkmånsar. Eller så händer det massa spännande saker på dessa tillställningar (antagligen) som vi inte får veta.

Oates motvilja mot att beskriva allt detta, sitt liv, får delvis sin förklaring i de problem hon har med den offentliga personen ”Joyce Carol Oates”, hennes persona. Ett tema hon återkommer till på flera ställen dagboken igenom. Hon lider mycket av den mediala bilden av henne, störs och irriteras (med all rätt) när kritiker och journalister beskriver henne som skör arbetsnarkoman som vägrar att le under intervjuer. Ilsknar till när kritiker envisas med att kalla henne ”kvinnlig författare” medan hennes vän och kollega John Updike är en ”yrkesman”, en ”professionell”.

Ett förminskande som jag väl kan förstå Oates vrede inför, och ett öde som verkar drabba de flesta författare som har ett något kortare urinrör än andra halvan av befolkningen. Den ignorans som ligger bakom det begränsande epitetet ”kvinnlig” författare döljer det faktum att män ofta skildrat manliga områden och erfarenheter, precis som kvinnor skildrat ”kvinnliga.

Ändå är det sällan eller aldrig någon som beskrivit Philip Roth som en ”manlig författare”. Han är helt enkelt Författare. Punkt.

Vad jag däremot har svårare att sympatisera med är hennes återkommande utbrott mot ”feministerna” (vilka de nu är?) som hon beskriver som ”otäcka” och ”förbittrade”.
Hon kritiserar Ms Magazine för att de skriver om kvinnors sexuella njutning med den raljerande meningen: ”Vad spelar det för roll om världen håller på att upplösas, om folk svälter ihjäl, så länge bara de strävsamma unga kvinnor som prenumererar på Ms lär sig att locka fram fysiska spasmer i sina kroppar … och högt förklarar sitt muntra oberoende av män.”

Den ”feministiska litteraturen” menar Oates, gnäller på män och vill säkerställa det kvinnliga oberoendet med hjälp av lesbiska relationer. Det låter nästan som något en väldigt rädd och osäker man kunde ha sagt.

Återigen förvånas jag över den milsvida skillnaden mellan den Oates jag lärt känna genom hennes romaner och den Oates som skriver hennes dagbok. Kanske ska man verkligen betrakta dem som två helt olika författare? Två olika persona? I hennes böcker återkommer hon gång på gång till den allomfattande, vardagliga utsatthet som det så ofta innebär att vara flicka eller kvinna. Och om det är någon som vågat skildra familjen med nattsvarta penseldrag, utan minsta antydan till skönmålning är det Oates. Därför förvånar mig också hennes idoga upprepande av hur mycket hon älskar sin Ray.

”Min underbare man, lustig och varm och älskvärd och godhjärtad och snabbtänkt och lite blyg … som så ofta överraskar mig vid de mest oväntade tillfällen genom att fortfarande se så stilig ut.”

Ett förhållande som till det yttre stundtals liknar Simone de Beauvoirs och Jean-Paul Sartres–två hårt arbetande och tänkande, begåvade människor som inte bildar familj i ordets traditionella bemärkelse, dvs får barn (”Att föreställa sig mig själv som mor: ett tomrum. Kanske skulle jag ha njutit av det, kanske inte.” Skriver Oates på ett ställe apropå sin barnlöshet) och satsar allt på sitt konstnärskap, sitt arbete i stället. Men där Sartre och Beauvoir bor på hotell för att slippa de uttråkande hushållssysslorna köper Joyce och Ray en villa i stället. Där Sartre och Beauvoir engagerar sig i världspolitiken, engagerar sig Oates i vad hon ska laga för middag till kvällen. Fram träder en bild av ett ganska konventionellt och gammalmodigt par. Det är tydligen hennes uppgift att fixa middagen och ofta bestämmer hon sig för ”biff till honom och tonfisk till mig”.

Ja, ja, nu ska jag inte vara sipp. Men jag blir alltid skeptisk när någon verkar ha ett behov av att deklarera hur mycket han eller hon ”älskar” sin underbara man eller fru. Precis som jag blir skeptisk när någon säger att den haft en lycklig barndom. Eller när någon gång på gång påtalar hur mycket hon älskar sitt barn (underförstått till skillnad från oss andra … Kan inte låta bli att tänka att någon som måste upprepa hur mycket hon älskar sitt barn har problem med just det: att älska sitt barn ...

Jag skulle så gärna vilja tycka om människan Joyce Carol Oates, det är oundvikligt att känna något annat än kärlek när man läser hennes böcker. Storslagen, livsnödvändig litteratur som betytt oerhört mycket för mig på många sätt. Men jag kan inte släppa bilden av ett tillrättalagt fotoalbum när jag läser hennes dagbok. Så duktigt och oantastligt att jag blir akut uttråkad.

Det är med viss sorg i hjärtat som jag nu tvingas konstatera att min kärlek antagligen skulle förbli helt obesvarad om vi verkligen möttes. Den Joyce Carol Oates som framträder i dagboken skulle med stor sannolikhet tycka att jag var en sällsynt burdus, gapig, vulgär och ointelligent människa.