Juli Zeh målar i sin nya roman ”Corpus Delicti” upp ett fasans lyckorike år 2058. Staten har eliminerat alla risker för sjukdom och lidande. Inga trädkojor tillåts (fallskador, kontakt med fågelskit, överintag av körsbär), medborgarna är ålagda en viss motionskvot som kontrolleras med inopererade chip, man bär munskydd. Kärlek är tillåten så vida man har kompatibla immunsystem. Folk mår bra. Den kroppsliga smärta vi i dag fruktar eller lider av finns inte längre.
”Corpus Delicti” är en svart utopi om ett hälsans paradis, där välfärdsstatens omsorg om kollektivet skildras i urspårad version. Styret kallas METODEN (genomgående skrivet med versaler) och är en välviljans och förnuftets tyranni. Det som skiljer METODEN från diktaturer vi sett förut är att de underkastade människorna faktiskt inte lider – utom det fåtal som värderar sin frihet att lida högre än frånvaron av smärta.
Huvudpersonen Mia Holl har just förlorat sin bror Moritz som tagit livet av sig i fängelse, mot sitt nekande anklagad för mord och våldtäkt. Romanen följer Mias väg från exemplarisk rationalist till känslosam folkfiende, med lust till cigarretter och sorg.
Ett credo för romanen torde vara detta att mänsklighet är att välja eller välja bort livet. Den som vill hindra människan från att dö genom självmord eller obetänksamt leverne tar ifrån henne kärnan i det mänskliga.
Undertiteln är ”En process”, och visst finns ekon av Kafkatillvaro, liksom av Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld”, i Juli Zehs diskret science fiction-understödda berättelse. Detta är den första roman av tyska Zeh jag läser, och jag utgår från att den inte är typisk för hennes verk. För i så fall är hon väl inte fullt så lysande som ryktet gjort gällande?
”Corpus Delicti” är bitvis intressant att tänka tillsammans med. Man prövas i sina idéer om människans rätt att vara självdestruktiv. Juris doktorn Zeh är en passionerad advokat för den personliga integriteten, och romanen är full av övervakningsångest. Samtidigt tillför hon inget nytt, och det är inte bara METODEN som skrivs med gigantiskt stora bokstäver.
Det besvärliga med att välja just hälsofascismen som sjuk samtidstendens att bygga en dystopi på, eller en negativ utopi, är att det som för den privilegierade ter sig som en fruktansvärd framtid för den mindre lyckligt lottade kan vara en nåd att stilla bedja om.
Dystopin är en genre som fångar en samtidstendens och som med förstoring, överdrifter och hård betoning av vissa konsekvenser påstår att framtiden är ett monster – om vi inte ser upp. Problemet är att detta ”vi” är en exklusiv skara välmående människor med ett teoretiskt lidande. För en ännu större grupp i världen är överdrivet fokus på kroppsligt välmående inget stort problem. Alls. Man är sjuk, och man dör i förtid.
För vår tids hälsofixering är inget som ”drabbar” alla. Hälsa och livslängd hänger övertydligt samman med utbildningsgrad och ekonomi. Visst, det finns diskussioner om begränsad sjukvård för dem som ”missköter” sig, försäkringsbolagen kräver kroppslig felfrihet, arbetsgivare frågar om rökning. Men något skaver ändå i mig under läsningen om den privilegierades vurm för friheten i att vara sjuk, tjock och suicidal.
”Corpus Delicti” har sitt ursprung i en teaterpjäs med samma titel. Det märks, för romanen påminner om ett läsdrama. Inte bara för att den i långa avsnitt bygger på dialog, utan också för att beskrivningarna av karaktärerna och deras rörelser liknar scenanvisningar. Mia Holl lutar hastigt sitt huvud mot den regimtrogne journalisten Kramers bröst, för att i nästa stund med dramatisk schvung skjuta honom ifrån sig. Karaktärerna förstår varandra med psykologisk precision, som om de var pjäsfigurer vars beteenden är nödvändiga för spelets utveckling. I bakgrunden finns en kör av förnumstiga grannfruar.
Denna mycket kontrollerade gestaltning är säkert ett medvetet sätt att skriva fram det rationella samhällets robotsjäl. Eftersom det teknokratiska språket svär mot skönlitteraturens innersta väsen av känsla och liv riktas en skrattspegel mot logikens galenskap.
Man kan ju se den rätvinkliga texten som en litteratur direkt sprungen ur denna helhandspekande framtid, och på så vis Juli Zeh som en jävel på komposition och språklig konsekvens. Men ”Corpus Delicti” är för stum för min smak, för lite kommunicerande för att jag som läsare ska se min plats i detta färdigmöblerade rum.