Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Julia Svanberg: Candelarias hus

Julia Svanbergs förtätade språk imponerar, skriver Philip Teir i sin recension av boken ”Candelarias hus”.

Roman

Julia Svanberg

”Candelarias hus”

Albert Bonniers förlag, 282 sidor

 

Ungefär exakt den här tiden på året brukar många av oss få någonting drömskt i blicken och säga till vår partner att vore det inte härligt att hoppa av ekorrhjulet och flytta någonstans: ut på landet, till Portugal, bli självförsörjande, lämna dyra amorteringar och stressen i stan, kanske starta ett kafé eller litet hotell?

Oftast förblir det drömmar, triggade av sommarens fria associerande, och så återvänder vi till vardag och jobb och står ut med ännu ett mörkt vinterhalvår.

I Julia Svanbergs fina roman ”Candelarias hus” har berättaren Ellen köpt ett enkelt hus i en liten dammig kaffeodlande by i Colombia – av en slump har hon hamnat där, när bilen kört rakt ner i diket efter att Ellen och pojkvännen blivit stoppade av civilklädd polis som förväxlat den blonda svenska kvinnan med den radikaliserade nederländska Farcsympatisören Tanja Nijmeijer. Det förstår hon senare, när hon tittar på kvällsnyheterna hos sina nya grannar.

Ellens son, kallad Trollungen, är i femårsåldern, och som svensk mamma vet Ellen att hon väljer bort mycket när hon följer sin äventyrslusta: rinnande, rent vatten, läkare på nära håll, förpackningar i hård plast. Eftersom närmaste sopstation ligger en timme bort bränner alla i byn sitt avfall på gården, och en gång i månaden ligger röken tung från använda bindor: ”Varje gång jag känner lukten komma till mig från kullarna kommer jag att tänka: Där, någonstans mellan bougainvillean, bönrankorna, tvätthoarna och kaffebuskarna, finns en kvinna som arbetar hela morgonen med att städa undan efter sin mens. En arbetsdag varje månad.”

”Candelarias hus” bygger delvis på Julia Svanbergs blogg ”Mammas machete” som hon själv skrev medan hon var bosatt i Colombia med små barn.

Resultatet hade kunnat se annorlunda ut, boken hade kunnat vara mer av ett bloggaktigt reseäventyr, men i stället har Svanberg drivit språket mot den förtätade romanformens. Det är jag glad för; dels för att Svanberg hanterar språket så bra, men också för att bokens undertext, den som handlar om att Ellen har ett Schengenpass och i princip kan resa hem när hon vill – till skillnad från sina grannar – blir mycket starkare så här. Det här är en roman med skit under naglarna och en verklig solidaritet med sin miljö. Snyggt är också hur den politiska instabiliteten i Colombia hela tiden strömmar med i boken, i form av nyhetsflödet på tv och den ständiga oron för familjernas öde.

Romanen balanserar mellan två register; dels den starka naturskildringen och den nästan tidlösa känslan av en by mitt i ingenstans, med sina matriarker och legender, dels påminnelsen om att inte heller den här delen av världen befinner sig särskilt långt från oss. Och det vore förstås inte en roman om Colombia om det inte fanns åtminstone en rökslinga av magisk realism i ”Candelarias hus”.

Svanberg uppdaterar för övrigt den slitna romanfrasen som använts av alla från Faulkner till Bolaño, den om att ”någonstans skäller en hund”. I Svanbergs latinamerikanska kaffeby behövs det lite mer jordbunden miljöbeskrivning än så: ”Någonstans bräker en get.”