Det är sexton år sedan Justine Lévy debuterade med ”Le rendez-vous” (”Vi ses på Place de la Sorbonne”, på svenska 1996), en berättelse om en ung kvinna som stämt träff med en mor som aldrig kommer. Medan hon väntar far tankarna fritt, fragment av ett liv fladdrar förbi: det är inte första gången hon blir bortglömd, mamman är före detta fotomodell och missbrukare, försjunken i sin egen spegelbild. Hon prioriterar älskare av bägge könen framför dottern och åker till slut i fängelse för langning. Från sju års ålder har den unga kvinnan levt med sin pappa, men aldrig slutat vänta på mamman. Och dagen går.
Denna roman, skriven av en 20 år gammal författare, kanske inte hade blivit en så stor succé som den blev om inte Justine Lévys föräldrar varit så välkända i franskt kulturliv, filosofen Bernard-Henri Lévy och fotomodellen Isabelle Doutreluigne. Föräldrarna uppträder under sina egna namn i romanen, det är bara sitt eget författaren ändrat till Louise.
Justine Lévys författarskap är ett exempel på det slags självbiografiska berättelser som blivit allt vanligare och som insisterar på rätten att hänga ut inte bara det egna hjärtat utan även andras intimiteter till allmän beskådan. I sin andra roman, ”Rien de grave” (”Ingenting allvarligt”) från 2004, berättade hon om hur hennes dåvarande man övergav henne och valde sångerskan Carla Bruni, numera även presidenthustru. Och den tredje romanen, som nu också översatts till svenska, handlar om hur mamman dör när Justine Lévy väntar sitt första barn.
Tre tunna böcker på femton år, uppenbarligen tillkomna efter omvälvande händelser, tyder på att romanskrivandet inte är ett dagligt inslag i författarens liv, utan snarare ett slags kristerapi. Sådant väcker farhågor, men de kommer på skam redan efter några sidor av ”En ovärdig dotter”.
Det är en förtvivlad röst som här talar om rädsla för att vara en dålig mor, om oro för en liten dotter som hon vet kommer att älska henne vad hon än gör eftersom det var så hon älskade sin egen mor. Louise berättar om sin oro för att barnet i hennes mage inte utvecklas rätt och om dagliga besök hos modern som krymper i takt med att cancern växer. Hon hatar läkaren som aldrig kan komma ihåg moderns efternamn, hon saknar, nu när hon själv skall bli mor, den mamma hon aldrig haft – och den hon ändå haft, om än bara stundvis.
Så varför kallar hon sig en ”ovärdig dotter”? Efter hand som berättelsen går mot sitt oundvikliga slut djupnar smärtan hos jaget som längtar efter mammans död och sörjer henn es liv. Och som inte förmår glädja sig åt det barn hon så länge önskat sig. Det är ambivalensen som gör denna roman så drabbande, alla orena känslor, alla minnen och bortträngningar, och förmågan att gestalta dem, omvandla dem till litteratur. Jag känner inte igen mig och dras just därför oemotståndligt med i Justine Lévys nervösa andning och tvära kast mellan självförebråelser och sorgtyngd kärlek.
En inköpslista funnen i den döda moderns lägenhet är det enda Louise har kvar, förutom självlysande foton från berömmelsens avlägsna tid, tiden före Louise. Och till sist blir även hennes orimliga skuldkänslor begripliga: kanske bidrog hon till mammans död genom att vända sig bort från döden i mammans kropp, mot det nya liv hon bar inom sig. Endast den som inte fått tillräckligt med kärlek kan älska så ångerfullt.