Det verkar vara något med pianister som föder bra historier. Gärna med en sådan skruv att det kan bli fiktion. Hur många filmer som heter ”Pianot” eller ”Pianisten” är svårt att hålla reda på. Och det var nog ingen slump att Glenn Gould inte var basist.

Men inte anade jag att pianistlegenden Käbi Laretei hade detta i bagaget som hon nu berättar om i ”Toner och passioner” : en tio år lång affär med ett svinrikt bisexuellt par i USA som dyrkade hennes konstnärlighet, lovade henne livslång försörjning och såg till att skydda henne ”mot allt ovidkommande”. Tills de avslöjade att de också ville dela på henne sexuellt.

En svår chock för en känslig konstnärssjäl vars halva liv går ut på att få vara i fred med sin musik och vars nätter mest väcker begäret efter en viss sorts choklad. Ja, detta är en historia som man knappt tror är sann, men oerhört manuskittlande. Inte minst eftersom den står i en sådan kontrast till Lareteis övriga kontrollbehov. Som när hon skulle repetera Paul Hindemith i en matsal: ”De långa, svarta kyparna, som såg ut som ett basketlag, sparkade upp dörrarna och verkade inte se mig där jag satt vid den stora Steinwayn.”

Men ”Toner och passioner” är bortom sin dramaturgi också en mera lågmäld berättelse om ett pianistliv. Om att tvingas stå ut med vita flyglar eller sådana med matt lack där locket blir som en spegellös vägg och fingrarna verkar förkortade. Om att aldrig vara riktigt nöjd med sitt spel. Och om att förbereda sig: ”Vid sminkningen har jag ännu ingen oroande tanke på stycket jag skall spela två timmar senare. Klänningen kan ta sin tid, vissa år har jag knepiga frisyrer med tjocka tuperade valkar upplagda i nacken. Därefter kommer klänningen – vacker, ofta av sidenduchesse med en vid kjol som inte får hindra foten på pedalen, med ärmar som tillåter stor spännvidd (oktaver med vänstra handen över den högra i första satsen av Johannes Brahms B-durkonsert), smycken som inte stör, aldrig några ringar.”