Muhammed, på en gång helig ärestod och juckande rondellhund, har ett ovanligt schizofrent eftermäle. Var han en grubblande revoltör som upprördes över sitt samhälles ekonomiska och könsbundna orättvisor? Eller en maktfullkomlig kvinnoslukare som rövade guld och slaktade oliktänkande? I Kader Abdolahs Muhammedporträtt ”Sändebudet” kan man nog säga att han är både och.
Läsaren får följa berättaren Zayed, en krönikeskrivare som efter Muhammeds död får i uppdrag att nedteckna Koranen. För att förstå människan Muhammed bättre reser Zayed runt i trakterna kring Mecka och Medina, genom ökenoaser och karavanseraljer, och intervjuar de personer som någon gång korsat profetens väg.
Varje intervju ägnas ett kort kapitel. Berättarstilen är återhållsam, gestaltningen sparsam. ”Sändebudet” är närmast en mockumentär, där varje möte lägger en ny anekdot till en brokig minnesmosaik över islams grundare.
Kader Abdolah, född och uppvuxen i Iran, introducerades för svenska läsare med romanen ”Huset vid moskén”. Senast har han gjort en nyöversättning av Koranen, som i hans nuvarande hemland Nederländerna gavs ut samtidigt med ”Sändebudet”.
I Iran ingick Kader Abdolah i den underjordiska vänsteroppositionen under både schahens och mullornas regim, och fick därmed själv uppleva hur en revolution kan hejdas i sin rörelse och stelna till ett nytt förtryck.
Åtminstone läser jag in en sådan erfarenhet i ”Sändebudet”, som skulle kunna ses som en allegori över den iranska revolutionen. Den unge Muhammed är en orolig drömmare som upprörs över slaveriet och diskrimineringen av kvinnor i stamsamhällenas Mecka. Sin 15 år äldre hustru behandlar han ömsint. Våld mot anhängarna bemöter han med gandhiskt lugn.
Men den äldre Muhammed, ledaren Muhammed, framställs som en vällustig diktator, som ”stack ned hela pekfingret i honungsburken och slickade av det”. Med svartsjuka som bevekelsegrund stiftar han kvinnoförtryckande lagar i Allahs namn. Frispråkiga diktare låter han piska, upproriska judiska stammar blir förföljda.
Sändebudet formar sig till en ganska ordinär berättelse om korrumperande makt. Problemet är inte så mycket att Abdolah ständigt halkar runt på gränsen mellan fakta och fiktion. I ”Sändebudet” får läsaren varken komma människan Muhammed inpå livet – han betraktas utifrån, från andra sidan graven – eller en chans att förstå hans gärningar i relation till hans samtid. Ett av många exempel är antydningen att Muhammed skulle ha beordrat slöja och kvinnans isolering i hemmet på grund av svartsjuka, när detta i själva verket var idéer som muslimer importerade från de kristna grekerna i Bysans.
Bristen på historisering reducerar Muhammed till klichéaktig Machiavellifurste, medan avsaknaden av psykologisering gör denne världsrevolutionär onödigt blodlös. Varför utnyttja romanens friheter utan att ta bruk av dess möjligheter?