Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Kajsa Gordan: Om jag får stanna

Kajsa Gordan berättar med dubbla perspektiv om migrationspolitik.
Kajsa Gordan berättar med dubbla perspektiv om migrationspolitik. Foto: Viktor Gårdsäter

Olika fängelser. Den som har allt och den som saknar allt.

KAPITELBOK
Kajsa Gordan
”Om jag får stanna”
Rabén & Sjögren, 9-12 år

Foto: I ”Tankar om barnlitteratur” från 1963 formulerar den unge Lennart Hellsing en slagkraftig devis: ”All pedagogisk konst är dålig konst – och all god konst är pedagogisk”. Det låter så bra och många har upprepat det ett otal gånger. Men det förenklar begreppet pedagogik på ett grovt sätt och det har lett till att boken som dyker upp med ett tydligt syfte, ett uttalat lärandemål eller en uppenbar vilja att ligga till grund för ett samtal i klassrummet, möts med misstro från de som vill hålla konsten högst. En sådan bok är Kajsa Gordans ”Om jag får stanna”. Den bevisar på ett tydligt sätt att vi borde sluta rycka det här Hellsingcitatet ur sitt sammanhang.

Den som vill stanna är Ilona som bor gömd på ett kloster tillsammans med sin bror och sin mor och far. Berättelsen framställs omväxlande ur hennes synvinkel och vännen Stellas. På så sätt ger Gordan ett dubbelt perspektiv på situationen, dels från den som lever i osäkerhet, väntan och under knappa förhållanden, och dels från den som med självklarhet har allt detta. I korta kapitel ges utan stora åthävor en bild av deras värld, inte åtskilda utan sammankopplad. De försöker förstå varandra och till synes enkla händelser leder till att perspektiven öppnas, som att inte kunna vara med på skolfotot, ta en promenad eller åka in till stan.

Inte heller hos Stella är det problemfritt. Där finns en storebror som vägrar gå till skolan och som ägnar nätterna åt dataspel. Det kan se ut som en konstruktion för att skapa jämvikt i bekymren, men ger snarare en kontrast till de känslor Ilona bär på, att älska skolan och intensivt önska att familjen ska kunna röra sig fritt. Två fängelser framställs, det ena självvalt och på sitt sätt obegripligt, det andra påtvingat och ännu mera obegripligt. I de klassrum som den här boken läses, vilket man kan hoppas blir många, kommer vår migrationspolitik framstå som så obarmhärtig som den är. Vissa saker behöver inte nyanseras eller mötas med motbilder.

Stödet finns i Stella och andra vänliga människor, och framför allt i det kloster där familjen bor. Guds godhet ses genom nunnornas omsorg. Det är hos dem som glädjen finns, men också där som Ilona vågar berätta om allt det hon varit med om.

Kajsa Gordan visar att god pedagogik kan vara stor konst.