Sedan starten med Tant Strul 1979 har Kajsa Grytt varit en, utifrån sett, självklar del av svenskt musikliv. Senare som Kajsa Grytt & Malena Jönsson, och som solonumret Kajsa Grytt. Ändå är berättelsen om hennes artistliv en kampsång – om att orka fortsätta, trots att hon själv, och framför allt de som sitter på kontrakt och pengar, noterar att hon aldrig haft någon hit och minsann inte blir yngre med åren.
”Boken om mig själv” är naturligtvis svensk rockhistoria, och hennes självbiografi ackompanjeras av en spellista på Spotify. Men eftersom det är ett liv det handlar om är föräldrar, barn, kärlekar, politik och sammanbrott lika viktiga. Boken är en flera decennier lång utvecklingsprocess; privatpsykologisk, samhällelig. Bitvis talar Grytt terapispråk (hon är numera just beroendeterapeut och har länge jobbat inom narkomanvården), men oftast är det ett oavslutat reflekterande över vilka mekanismer som styrt henne och andra, över varför till exempel kärlekarna har slutat med kravlande längs återvändsgränder.
Boken berättas på två tidsplan: den kronologiska livsskildringen och parallellt, typografiskt åtskilt, berättar hon om sin och delvis vår samtid. Som iakttagare av barndom är Grytt stundtals storartad. Hon har stark känsla för platsens och tidens detaljer, som när hon beskriver staden Stockholm under 1960- och 70-talet.
Små, viktiga vänner skymtar i dessa uppväxtavsnitt, och med dem följer laddade glimtar av hastigt förbipasserande livsöden. En av dessa barndomskompisar sammanfattas som ”Hon ljuger.” Det vill säga, denna flicka är en sådan sort som ljuger. En pregnant bild av ett slags evig och komplex småflicksmoral, den som tillåter snatteri och porrtidningar men absolut inga skrytfantasier.
Ytterligare en av hennes spetskompetenta barnblicksformuleringar är ”På vägen mellan pappa och mamma är jag ingens”. Just jävlar. Skilsmässobarnets limbo. Det hade jag valt att glömma, men den där dimmiga halvtimmen av föräldralöshet omsveper mig plötsligt igen.
Styckevis tröttnar jag på ihågkomna scener, kataloger av namn och handlindade mickar som vibbar olika saker, och det är lätt att tänka att en hårdare redigering hade behövts. Men så är det något med detta stora flöde och dess liksom frikopplade estetik som tar mig i besittning. Jag skulle vilja säga ”inspirerande”, om inte ordet vore så förstört.
Med ”Boken om mig själv” återuppväcks en stad och en tid, och ett kvinnoliv blir till, både vid sidan av och mitt i det typiska. Hennes öppna tänkande kring skammen i att vara en pinsam brud som både undviker och är glupsk i kärlek, hennes levda teori om att våga vilja det man vill, även utan bekräftelse, är sådant som fortsätter snurra i huvudet och som gör ”Boken om mig själv” till en memoar jag kommer att minnas.