För jämnt hundra år sedan, samtidigt som Lewi Pethrus blev föreståndare för den nygrundade Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, steg två svenska pingstmissionärer i land i Belém i nordöstra Brasilien.
De var luspanka men brinnande i anden och mötte en landsända i djup kris. Den dittills så framgångsrika gummiindustrin hade nästan slagits ut av global konkurrens, fattigdomen var förfärande, sjukdomar härjade och den katolska kyrkan stod bergfast på storgods-ägarnas sida.
En fruktbar jord för en extatisk väckelserörelse, och den har inte blivit sämre med åren. Guds församling i Brasilien som under ofattbara uppoffringar grundades av Gunnar Vingren och Daniel Berg räknar i dag långt över tio miljoner medlemmar.
Så inleder också journalisten Kajsa Norell sin bok om den brasilianska pingströrelsen, ”Halleluja Brasilien!”, i Rio de Janeiros samtida favelor. Det är nämligen i hopplösheten där som pingstvännerna numera har sina starkaste fästen. För många som kört fast i knark och gängkriminalitet är Guds församling den enda tänkbara vägen ut. ”Brasiliens största avgiftningscentral” har den kallats – Bibelns löfte om ett liv utan synd och död får en mycket konkret innebörd i en värld där få män överlever trettioårsåldern.
Det är en fantastisk succéhistoria, och den blir inte sämre av att Kajsa Norell lagt ned åtskillig möda på att ta reda på vad som egentligen hände den tredje pionjären – Gunnar Vingrens hustru Frida. Hon ansågs i själva verket vara den mest begåvade predikanten av de tre, men i pingströrelsens officiella historieskrivning är hon utraderad.
Det visar sig att Frida Vingrens arbete i rörelsen orsakade våldsamma men i efterhand nertystade konflikter som ekade ända upp till Filadelfia i Stockholm. Frida ansåg sig ha fått Guds kallelse och hade höga ambitioner, men det väckte ont blod främst i machismolandet Brasilien, men också hemma. Hon var stridbar för att inte säga besvärlig, men kvävdes till sist av det kompakta motståndet. Kvinnan tiger i församlingen.
Än i dag är kvinnosynen i Guds församling djupt reaktionär. Pingstvännerna har blivit en maktfaktor att räkna med i brasiliansk politik och kämpar beslutsamt mot allt från abort och kvinnors frigörelse till homosexuellas fri- och rättigheter.
Berättelsen om den svenska pingstmissionens osannolika framgångar i Latinamerika är förvånansvärt okänd och orättvist bortglömd. Att lyfta fram den är en kulturgärning som krävt både grävmöda och visst personligt mod – att ge sig in i Rios favelor som reporter är inte helt ofarligt.
Just därför är det lite synd att Kajsa Norells berättartalang inte riktigt är på nivå med hennes journalistiska förmåga. Materialet är spretigt, påträngande samtid blandas med pionjärmytologi, personöden med organisationshistoria, och det hade krävts en betydligt säkrare hand för att ge det flyt och sammanhang. Nu skyms helheten alltför ofta av detaljer, sidospår och upprepningar.
Men det glimmar till också, särskilt de ögonblick när kontrasterna blir verkligt skärande – som i bilderna av missionärernas malariaplågade hänförelse, av de hårdföra gängledarnas djupa respekt för predikanterna eller av de stenrika församlingsledarnas cyniska maktutövning.
Resultatet efter hundra år: en massrörelse som är en lika radikal utväg på gatan som stockkonservativ kraft i politiken. Outgrundliga är Herrens vägar.