Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Kalle Kniivilä: Sovjets barnbarn. Ryssarna i Baltikum

Foto: Thomas Lövqvist

Kalle Kniiviläs bok om den rysktalande befolkningen i Baltikum moraliserar inte men skapar en moralisk klarhet. Niklas Ekdal läser en storartad skildring.

Fackbok

Kalle Kniivilä

”Sovjets barnbarn. Ryssarna i Baltikum”

Atlas

Foto: I februari 2016 sände BBC en dramatisk simulering av det tredje världskriget. Platsen där allting börjar är Daugavpils, en knutpunkt som behärskats av polacker, svenskar, ryssar och letter. På 1800-talet var hälften av invånarna judar, i dag är nästan alla rysktalande.

I det påhittade scenariot tar Moskvatrogna separatister över hjärtat av Daugavpils, Lettlands näst största stad. Nato mobiliserar enligt principen en för alla, alla för en. När amerikanska flottstyrkor närmar sig svarar Ryssland med taktiska kärnvapen.

BBC:s mörka fantasi är inte så långsökt som man kan önska. Vem hade för fem år sedan trott att Ryssland skulle annektera delar av Ukraina med våld, eller att Rysslands och Natos robotar skulle riktas mot varandra i ett sönderslitet Syrien?

Tillvänjningen går fort. Risken för upptrappning kan inte viftas bort. Samtidigt ska man vara försiktig med historiska paralleller. Kalla kriget är en berättelse vi fått med modersmjölken, och massmedier älskar gamla nyheter.

BBC är en symbol även för detta, genom det klassiska avskräckande exemplet med dess reporter som sticker in huvudet i ett flyktingtält och frågar:

”Anyone here who’s been raped and speaks English?”

Storyn är skriven på förhand. Allt som behövs är människomaterialet att fylla den med.

I avskalade scener och samtal utan ett ord för mycket får man möta människor av kött och blod i stället för schabloner.

 

När journalisten Kalle Kniivilä reser genom Baltikum på spaning efter Sovjetunionens barnbarn åker han in i en etablerad berättelse. Alla som följt utrikesrapporteringen kan den:

Ryssland pressas av sjunkande oljepris. Kreml måste avleda uppmärksamheten från korruption och fattigdom. Ukraina är ett pilotfall där ryska minoriteter används som femtekolonn. Estland och Lettland ser ut som den logiska fortsättningen, om Vladimir Putin pressas till ett läge där han inget har att förlora. Skulle USA riskera kärnvapenkrig för några hyreskaserner med bittra ryssar i Daugavpils eller Narva? Knappast. Alltså kan inget uteslutas.

Den tidigare Moskvakorrespondenten Kniivilä tar oss med till denna snitslade bana, men väl där visar han träden bakom skogen. I avskalade scener och samtal utan ett ord för mycket får man möta människor av kött och blod i stället för schabloner. Det till synes enkla blir med ens komplicerat.

Baltikum har en stor rysktalande befolkning men gruppen är långtifrån homogen och måttligt trakterad av lockropen från öst. Sedan frigörelsen från Sovjetunionen har likväl många marginaliserats.

EU-medlemskap och ekonomisk utveckling motverkade den onda cirkeln. Men krisen i Ukraina väcker gamla spöken till liv. Det ligger i Vladimir Putins intresse att underblåsa ryska minoriteters frustration. Baltiska nationalister är bara alltför villiga att bistå honom, samtidigt som västvärldens medier och militärer oroligt spanar efter ett nytt Krim.

BBC:s profetia riskerar att bli självuppfyllande. Kalle Kniiviläs odyssé ger en välkommen kontrast. Människorna han möter passar nämligen inte in i mallen utan visar en förbluffande motståndskraft inför historiens ångvält.

Det är ett storartat reportage, både om Sovjetunionens sinnessjuka historia och det komplexa dagsläget i en av världens brännpunkter. Här möter vi folk som fått släkten deporterad till säker död, kvinnor som kastat sina bebisar från tåg för att slippa stämplas som landsförrädare, före detta Sovjetmedborgare som i generationer malts genom krigens och kommunismens kvarnar.

Alla inblandade är offer för krafter långt bortom egen kontroll. När de ser tillbaka står ändå det lilla livet i centrum: kärlek, barn, jakten på jobb och bostad, löken man fick av grannen när man inte vågade sträcka sig så långt som till att be om potatis.

Baltstaterna förtrycktes brutalt av Ryssland, visst var det så. Hjärntvätten fick arrangemanget till socialistiskt broderskap. Även i min svenska skola hängde kartan med Estland, Lettland och Litauen i samma gröna färg som övriga Sovjetunionen. ”Vi sysslar inte med antisovjetism”, sade Olof Palme, och så sent som 1989 förnekade utrikesminister Sten Andersson att det rörde sig om ockupation.

Trots den skamliga och sorgliga bakgrunden var det ett episkt misstag av de baltiska republikerna att göra en miljon ryssar till främlingar i sina hemländer efter 1991. Kalle Kniivilä gestaltar tragedierna, men också värdigheten och viljan att gå vidare.

Utan litterärt effektsökeri svävar Tjechov, Gogol och Turgenjev över texten. Det blir en elegant påminnelse om ett annat Ryssland än Stalins och Putins – precis vad som behövs när allt fler graviterar mot svartvita världsbilder.

Enligt Anton Tjechov var författarens uppgift att visa dilemman för läsaren, inte att lösa dem. I Twitters endimensionella universum skulle han ha fått spader. I vår säkerhetspolitiskt instabila tid är kraven på entydighet och hundraprocentig lojalitet med den ena eller andra sidan i gamla och nya konflikter ett av de största hoten.

Boken ”Sovjets barnbarn” krånglar till det för oss i Tjechovs anda, och Kniivilä gör därmed empatin och freden en stor tjänst. Utan att moralisera skapar han moralisk klarhet. Genom att lyssna på stoiska människor med fruktansvärd historia i bagaget förmedlar han lugn i ett sammanhang där alltför många tuggar fradga. Det är inte ofta man kan säga något sådant om ett litterärt reportage.