Karen Armstrong tycker att vi pratar för mycket om Gud. Det kan tyckas vara ett förbryllande påstående från en religionshistoriker som skrivit böcker med titlar som ”Kampen för Gud”, ”Buddha” och ”Muhammed. En biografi”. Att Armstrong dessutom tillbringat sju år i ett nunnekloster gör inte yttrandet mindre märkligt. Från 1960-talet och framåt har hennes liv, på olika sätt, kretsat kring just begreppet Gud. Ändå menar hon alltså i sin senast utgivna bok, ”För Guds skull”, att vi talar för mycket om Gud.
Jag är böjd att hålla med henne. Det talas alldeles för mycket om Gud, på ett ytligt och banalt sätt. Svenska kyrkans imbecilla reklamkampanj ”Respekt” som förkunnar för yrvakna tunnelbaneresenärer att Svenska kyrkan minsann ”tror på en Gud som inte gör skillnad på människor” är ett tydligt exempel på det Armstrong kritiserar: teologisk slapphet, förenklingar och avgudadyrkan.
Gud är varken god, mäktig eller intelligent i någon begriplig mening. Vi kan inte ens, skriver Armstrong, hävda att Gud ”existerar” eftersom vår uppfattning av existensen är alltför begränsad. Den teologiska klåfingrighet som försett Gud med mänskliga egenskaper, som ägnat sig åt att definiera – alltså begränsa – Gud har banat väg för den barnensbibelkristendom som i slutändan ger oss feel good-reklam och inte så mycket mer. Gud reduceras till en projektionsyta för våra föreställningar om oss själva, religiositet till något mysigt, kyrkan till klubblokal. I ivern att göra religion tillgänglig och begriplig för alla har vårt religiösa språk tömts på innehåll, mystiken rationaliserats bort och det intellektuella, prövande samtalet bannlysts.
Den moderna människans religiösa tänkande är outvecklat, rent av primitivt, menar Armstrong. Vi har förlorat vårt sinne för religion.
Armstrong placerar religiositet i samma sfär som konst, musik, litteratur, idrott, sexualitet och droger – upplevelser som berör oss så djupt att de lyfter oss ur oss själva. Människan strävar efter ekstasis, att stiga utanför sig själv och med förhöjd livskänsla vara totalt närvarande, mitt i ett bultande nu. Att uppnå ett sådant tillstånd kräver emellertid att man odlar en annan sorts medvetande, vilket kräver disciplinerat, hårt arbete. Religion är, skriver Armstrong, något som utövas, praktiseras och erfars. Det är religionens kärna, praktiken, inte dogmerna. Religionens uppgift är inte att lösa problem – religionen hanterar mysterier. Problem är något man möter, något man har inför sig i sin helhet, medan ett mysterium är någonting som fångar oss men inte är möjligt att se i sin helhet. Problem måste undanröjas för att vi ska kunna gå vidare. Mysterier tvingas vi delta i – döden, sorgen, kärleken, det goda och det onda.
Detta är religionens essens, mysterierna, extasen, den medvetna närvaron, människans yttersta angelägenhet. Det är inte genom att definiera Gud, formulera läror och dogmer eller engagera sig i ”dunkelt metafysiskt sökande” som man kommer till insikt om Gud. Man måste, skriver Armstrong, bli medveten om hur man själv fungerar. Fundamentalism och bokstavstro har alltså föga att göra med religiositet. Sådant är avarter.
Trots det är det oftast den sortens religiositet vi möter i medierna. Det är den typen av religiositet som ateisterna älskar att berätta om. Nyateisterna – Dawkins, Hitchens och Harris – vägrar att föra dialog med teologer som är mer representativa för den breda allmänheten, skriver Armstrong. De föredrar fundamentalisterna, de som gör anspråk på att veta vad som är rätt och sant.
Svenska nyateister präglas av samma ovilja och dras med samma skriande okunskap i teologi. Efter att ha fått min tro jämförd med att ”tro på tomten” har jag bestämt mig för att aldrig mer gå i diskussion med ateister. Deras resonemang är helt enkelt för banala. Ateisternas föraktfulla, självgoda ignorans är tragisk. Vi behöver nämligen religionskritik. Den militanta religiositeten som hotar människors frihet måste ifrågasättas och tillbakavisas, men förakt och fördomsfulla förenklingar är inte rätt väg att gå. Det är, som Armstrong påpekar, att spela fundamentalisterna i händerna, att bekräfta deras paranoida rädsla för att utrotas.
Armstrong menar att påståendet att det är religion som orsakar i princip allt elände i världen är en förenkling. I boken ”12 steg till ett liv i medkänsla” hävdar hon att konfliktorsakerna i själva verket oftast är girighet, avund och ärelystnad – inte sällan höljda i religiös retorik. Hon menar att ”ett flagrant missbruk av religionen” har brett ut sig de senaste åren. Vi lever i en värld som är farligt polariserad. Just därför behöver människan religionens medkännande röst mer än någonsin.
Armstrong förordar medkänsla, principen som tillhör kärnan i alla religiösa, etiska och andliga traditioner, och utarbetar ett tolvstegsprogram till medkänsla. Ungefär där förlorar hon mig. Där ”För Guds skull” är intellektuellt utmanande, djuplodande och djärv är ”12 steg till ett liv i medkänsla” mest jolmig, uddlös och fluffig. Antagligen för att Armstrong där ägnar sig åt det hon anklagar de moderna religiösa uttolkarna för – nämligen att förklara så att alla kan begripa. Något går onekligen förlorat då.