Förra hösten sätter sig reportern Karin Thunberg på tåget ner till Malmö. Hon har bestämt sig för att under en månad återvända till staden hon flyttade till efter att ha lämnat sin blekingska barndomsö. Nu hyr hon en liten lägenhet, väljer ut ett bra skrivfik och börjar går runt i sina minnen. Kvar har hon en gammal tummad kalender där det står sånt som ”7 mars 1970. Revbenspjäll. Skrev kontrakt i dag. Vår första riktiga lägenhet. I ett höghus!!!”
Det är inte glasklart vad ”En dag ska jag ta mig någon annanstans” är för en sorts bok. Ibland är det en bok om skräcken för att bli som sin sängliggande och depressiva mamma. Ibland en stjärnreporters memoarer. Ibland en berättelse om hur det var att bli vuxen parallellt med 68-rörelsen utan att riktigt vara en del av den. I en rar scen råkar hon som ung stå bakom Mikael Wiehe i en kö på Konsum och får behärska impulsen att lägga huvudet mot hans jacka och bara få tillhöra.
Jag läser alltid Karin Thunberg i SvD på morgnarna för att hon är en bonusskribent. I hennes artiklar får man med sig något som inte bara handlar om det ämne eller den person hon skriver om. En tanke, en reflektion, en existentiell lägesbeskrivning. Den här boken är full av sådana bonusar. Men som helhet lyckas hon inte lämna tidningsskrivandet och bygga en självständig bok. Man får för ofta känslan av att läsa kolumner som hakat i varandra, ibland till på köpet med den speciella krönikeandningen där man skriver. Sätter punkt.
Byter rad.
Sätter punkt igen.
I Malmöboken öppnas också ett glapp mellan henne och läsaren. I de två tidigare böckerna, ”Mellan köksfönstret och evigheten” och ”En dag ska jag berätta om mamma”, var det lättare att förstå hennes erfarenheter.
Här får hon mig aldrig att fullt ut känna hettan i de självbiografiska minnena. När hon skriver om försöken att vara rekorderlig ung fru i höghuset eller förälskelsen i en jazzmusiker är gestaltningen så pass schematisk att hon får mig att tänka det som ingen läsare bör tänka: ”men SÅ farligt var det väl inte”.
Mycket mer läsvärd blir Thunberg när hon närmar sig nutiden. När hon skriver om sina två bröstcancerupptäckter, en svägerska
som dör, om hennes mans magtumör. Då vrids den här boken upp. Lika exakt som överraskande skildrar hon sitt och vännernas åldrande. Som när hon precist fångar det sena livets skrämmande opålitlighet.
Från början är allt så enkelt
och jublande. Tänder som
spricker ut som små vitsippor, tvåordsmeningar som blir tre-
ordsmeningar, fumliga händer
som plötsligt kan greppa en sked eller trycka ihop en klädnypa.
/.../Nu famlar jag runt i avvecklingens tid.
Utan facit eller framförhållning.
Det mesta sker nu i lönndom, skriver hon, tills ”det plötsligt visar symtom, slår ut, ger sig tillkänna”.
Ingen, om man så är 15 eller 50, kan läsa de partierna utan att känna att det svindlar.