Knausgård

Karl Ove Knausgård: ”Min kamp 2”

Publicerad 2011-05-30 09:39

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

I del två av Karl Ove Knausgårds sex­delade romanprojekt ”Min kamp” flyttar den norske författaren till Sverige, möter sin stora kärlek och får tre barn. Jonas Thente ser ett klassiskt äckel över falskheten i samhället men gläds åt en helt egen ton.

I del två av Karl Ove Knausgårds sex­delade romanprojekt ”Min kamp” flyttar den norske författaren till Sverige, möter sin stora kärlek och får tre barn. Jonas Thente ser ett klassiskt äckel över falskheten i samhället men gläds åt en helt egen ton.

Karl Ove Knausgårds pågående romansvit har diskuterats mycket och gärna, såväl i Norge som i Sverige. Ett bärande skäl till detta tror jag är det kvantitativa, nämligen att utgivningen redan på förhand proklamerades som ett romanprojekt i sex delar, författat i rasande takt och med ett generöst mått av öppenhjärtigt självbiografiska inslag. Tillkommer alltså den lilla kittling som utlämnandet av det egna livet och – kanske framför allt – andras innebär i en kultur som berusas av biografiskt blod.

Den första romanen i sviten behandlade till största delen Karl Ove Knausgårds förhållande till sin pappa. Den andra del som i dag utkommer beskriver hur Knausgård flyr ett kraschat äktenskap i Norge och hamnar i Stockholm, där han inrättar sig och så småningom träffar sitt livs stora kärlek. De får tre barn tillsammans och när boken slutar har familjen flyttat till Malmö.

Den som börjar läsa första delen i denna svit inser snabbt att inflytandet från svenske Stig Larsson är stort. Man kan alltid konstatera ett sådant inflytande på sättet att kursivera somliga korta fraser som för att ge dem tyngd, eller kanske snarare för att skapa en textens motsvarighet till ett muntligt samtals spänna-ögonen-i-åhöraren.

Men Knausgård hittade redan efter ett femtiotal sidor en mer självständig ton. I svitens andra del är tonen helt och hållet Knausgårds egen. Vad han har behållit är det litet småpratiga sättet att resonera med sig själv medan texten pågår: att till exempel först skriva att han känner obehag inför Dostojevskij, för att genast därefter skriva ”Eller nej, inte obehag. Snarare vantrivsel”.

Vilket leder oss in på det stora temat för Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”. Autenticitet, äkthet, ärlighet, uppriktighet om det som gör ont i honom själv och i andra. Han sällar sig obevekligen till de författare och konstnärer som i det närmaste tjurskalligt strävar efter renhet i ett samhälle som ter sig alltmer sjaskigt och falskt. Då vet vi också vilka föredömen som brukar lyftas fram: Knut Hamsun, Yukio Mishima och Ernst Jünger till exempel. Vi vet också att renhetstanken ofta blir en charterbiljett till fascismens olika schatteringar.

Knausgård vet det mycket väl, men slår ifrån sig då han kommer in på ämnet. Ändå är det tydligt att hans äckel inför många aspekter av det moderna, demokratiska samhället är samma äckel som upplevdes av 1920-talets konservativa revolutionärer, innan några av dem organiserade sig.

Så Knausgård går omkring och äcklas av hur den leende liberaldemokratin tar över världen och gör alla jämlika. Och jämlikhet är det samma som likhet, vilket innebär en utjämning av alla personliga särdrag. Han finner knappt ord för att beskriva hur själlöst Stockholm är – ”fittstad” skäller han när han ser lattepapporna gå med sina fula och dyra barnvagnar, och han mörknar inombords när barnkalasets godispåsar innehåller russin och annat nyttigt godis.

Att varje författare gör sig själv till universums centrum är en självklarhet, i synnerhet när det gäller självbiografiska författare. Knausgård är bara tydligare än de flesta andra. Så här kan han beskriva ett kafébesök:

”Det dracks kaffe, det tuggades wienerbröd. Jag skulle ha gett vad som helst för att få veta vad de tänkte på där de satt. Hur världen tedde sig för dem. Tänk om det var något helt väsensskilt från hur den tedde sig för mig? Full av glädje över skinnsoffans mörka läder, kaffets svarta yta och beska smak, för att inte tala om den gula ön av vaniljkräm mitt i smördegens böljande och uppspruckna landskap. Tänk om hela den här världen sjöng i dem. Tänk om de var fyllda till bristningsgränsen av dagens alla gåvor. Shoppingpåsarna, till exempel.”

Ja, han går omkring och tänker så där, Zarathustra på Mariaberget, källarmänniskan i Norrtull. Han gör det lätt för oss att avfärda honom som en senfärdig, självcentrerad student som hötter med Heidegger åt pöbeln.

Men Knausgårds uppsåt är ärligt. Han gestaltar sig själv som en människa fångad i strömmen av vardagens små trivialiteter men längtande efter en egen flotte att klättra upp på. Ju längre han tänker och ju mer han grubblar, desto mer övertygad blir läsaren om att det faktiskt inte finns någon väg ut – om man inte skall flytta ut i skogen eller söka upp någon klassisk fyr i havsbandet och isolera sig där.

Knausgård försöker med alla de klassiska tillflyktsorterna såsom det enkla livet, manlighetsidealet, den rena kärleken. Men han räcker helt enkelt inte till. Och alternativen till den stora demokratiska utjämningen har som sagt städats bort när de börjat lukta lite illa.

Så står han där med sin medelmåttighet och sin förtvivlan; står där med den enda stora lärdomen: ”Du ska inte tro att du är något. Du ska fan inte tro att du är något. För det är du inte. Du är bara en självgod, medelmåttig liten skit.”

Man känner hans smärta och uppskattar hans uppriktighet. Någonstans inom oss är vi alldeles ensamma med våra världar. Ja, till och med tanten med wienerbrödet och shoppingkassarna har en inre värld som är större än alla andras och hon kan sitta och mumsa och titta på den där buttre mannen med boken inne i hörnet och tänka: Jag skulle ge vad som helst för att få veta vad han tänker på där han sitter.

Karl Ove Knausgård har gett henne den möjligheten.

Tipsa via e-post

0 . Per sida:

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Mer från förstasidan

Maria Sveland svarar Jonas Thente i debatten om vad som ligger bakom hatet på internet. Debatt. 452  47 tweets  404 rekommendationer  1 rekommendationer

maria12
Foto:Beatrice Lundborg

Debatt. Näthatet är ett tecken på samhällskris, skriver Jonas Thente. 6931  337 tweets  6490 rekommendationer  104 rekommendationer

pengar_144102
Foto:TT

Fler vill ha hand om sina egna pengar. Vad blir bäst? Privatekonomen Ingela Gabrielsson ger råd.

Har du och din sambo delad ekonomi?

Annons:
familjenpuffen
Foto:Johan Engman

Tv. Nu är hela startfältet i TV4-programmet klart. Här finns både punk- och schlagerdrottningar.

Ännu en artist klar. Love Antell fyller på ”Så mycket bättre”

”Så mycket bättre” Carola uppges klar för den populära tv-showen. 31  3 tweets  28 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons: