I somras, efter attentatet på Utøya, drogs mycket snabbt en parallell mellan Anders Bering Breivik och hans landsman Karl Ove Knausgård. Nej, man menade förstås inte att författaren på något sätt bar ansvar för morden. Men nog hade hans tankevärld en del gemensamt med terroristens? Sexismen, chauvinismen, den romantiserade självbilden, det reaktionära gnället?
På ett mingel i den stockholmska kultureliten hörde jag en rödvinsglad opinionsbildare undra om det fanns något samband mellan Knausgård och Sverigedemokraterna. Inte så att han skulle vara anhängare av partiet, verkligen inte, men … ja. Någonting i tidsandan var det väl ändå? Debattören i fråga hade förstås inte själv läst honom. Men man kunde ju tänka sig.
Det finns något både tendentiöst och ytligt i den ideologiska kritik som har riktats mot Knausgårds projekt. Jag talar nu inte om att man ska skilja på fakta och fiktion, på en författares åsikter och vad hans romanfigur (med samma namn) uttrycker. Det handlar om något långt mer banalt, nämligen det enkla faktum att ”Min kamp” består av flera böcker. Den presenteras inte som en romansvit, utan som en roman, ett enda jättelikt verk. Att då basera en analys på en provokativ passage om babyrytmik är oseriöst på gränsen till antiintellektuellt.
I skrivande stund är den sjätte och avslutande volymen under utgivning i Norge, medan vi i Sverige har kommit till ”Min kamp 3”. Och det ska sägas på en gång: de som hoppas på fler arga tirader mot ”fittlandet” Sverige eller angrepp på namngivna författare lär bli besvikna.
I denna tredje volym är Knausgård uppe i det jag skulle vilja kalla för romanens marschhöjd – eller transportsträcka, beroende på hur man ser det. Om ”Min kamp 1” är en tudelad prolog om dels en tröstlös nyårsafton i tonåren, dels den chockerande konfrontationen med den döde faderns förfall många år senare, och ”Min kamp 2” en flowskriven skildring av författarens liv i Sverige under 2000-talet, är det här och i de följande två banden som hans livshistoria läggs fram från början. ”Min kamp 3–5” är en relativt traditionellt hållen memoar, som följer författarens liv från barndomen, genom ungdoms- och studieåren till uppbrottet från Bergen (således den punkt i kronologin där författaren reser till Sverige och ”Min kamp 2” tar sin början).
Här möter vi småbarnsfamiljen som flyttar in i ett nybyggt hus på Tromøya i södra Norge, de unga föräldrarna, den nyfödda Karl Ove och hans fyra år äldre bror Yngve. Sent 60-tal, nybyggartider, i ett land som ännu inte har blivit rikt på oljan. Föräldrarna offentliganställda, på väg in i den välmående medelklassen, med ena benet kvar i det gamla bondesamhället.
Det är en på ytan ganska alldaglig och allmängiltig pojkrumsinteriör, innehållande alla de ingredienser jag känner igen från min egen barndom eller liknande beskrivningar hos, säg, Reidar Jönsson eller Jesper Högström eller Stephen King. Porrblaskorna i skogen. Förnedringen i omklädningsrummet. Den första skoldagen. Den pirriga första förälskelsen. Godispåsens rikedom. Smörgåsarna. Kroppskomplexen. De oändliga timmarna i baksätet på den lilla bilen, på väg till far- eller morföräldrar. Föräldrarnas diffusa, knapphändigt kommunicerade vuxenvärld. Bilder av hus, badställen, skogsgläntor och skolkamrater, allt i ett matt, sepiatonat skimmer.
Men kärnan i barndomsskildringen, liksom i ”Min kamp” i stort, är fadersrelationen. Ett trauma som genomsyrar hela berättelsen, och som Knausgård i de tidigare banden egentligen bara har snuddat vid. Den fader som här för första gången skildras mer utförligt – och som författaren konsekvent inte ger ett namn, inte ens ett fingerat sådant – är, enkelt uttryckt, en tyrann, och den skräck han skapar hos sin son vilar som en kall, tung hand över hela texten.
Det är svårt att i en recension återge den mardrömslika rädsla Knausgård gestaltar. En uppfostran som i ett annat ljus skulle kunna beskrivas som orimligt brutal och disciplinerande, framstår här som i det närmaste fascistisk. Det handlar inte om slag, sparkar eller andra grova övergrepp i fysisk mening, snarare om ett slags psykisk tortyr i kombination med ett ständigt hot om bestraffningar.
En dag äter Karl Ove, utan att tänka sig för, två äpplen, trots att regeln är ett äpple om dagen. Fadern konfronterar honom och tvingar honom att äta äpplen tills han är nära att kräkas. En annan gång har Karl Ove och några kompisar hjälpt en tant och som tack fått pengar. Pappan hittar godiset de köpt för slanten, tror inte på förklaringen och tvingar honom att slänga godiset i soporna. En borttappad strumpa leder till en våldsam utskällning och utebliven kvällsmat.
Fadern tycks inte själv förstå vidden av den ångest han sprider. I en oförglömlig scen äter Karl Ove flingor med mjölk och upptäcker att mjölken är sur och smakar vidrigt. Av rädsla för att utlösa ett raseriutbrott fortsätter han att äta utan ett ord. Så händer det fasansfulla: pappan häller själv upp mjölk i en skål och tar en sked. Spottar ut med en svordom. Och tittar förundrat på sin son:
”Jag skulle komma ihåg den blicken han gav mig så länge jag levde. Ögonen var inte arga, som jag hade väntat mig, utan förvånade, som om han tittade på något han absolut inte kunde förstå.”
Boken är obligatorisk läsning för alla kritiker som ondgjorde sig över narcissismen och känsloutbrotten i ”Min kamp 2”. Det värsta skällsordet i uppväxten är ”femi”, alltså kvinnlig. Det värsta som finns är att gråta, att inte våga, inte uthärda. När sonen kommer hem med en bukett blommor kastar pappan dem i vasken: ”Det är småflickor som plockar blommor.” Titelns ”kamp” kan tolkas som författarens strävan att skapa ett manligt subjekt lösgjort från faderns irrationella raseri och förakt för svaghet.
Ett av bokens nyckelpartier är därför det korta stycke där författaren plötsligt kliver ur barndomen och gör en snabbvisit till nuet och den egna småbarnsfamiljen. Han frågar sig varför han minns så lite av sin mor, och konstaterar att det bästa en förälder kan hoppas på är likgiltighet, att bli tagen för given:
”Jag lever, jag har egna barn, och med dem har jag i stort sett bara försökt uppnå en enda sak, nämligen att de inte ska vara rädda för sin pappa. Det är de inte. Det vet jag.”
Det är på samma gång hoppfullt och grymt. Och enormt drabbande.