Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Bokrecensioner

Karl Ove Knausgård: ”Min kamp”

Karl Ove Knausgård.
Karl Ove Knausgård. Foto: Gorm Kallested
Knausgårds kamp når allas vår botten ”Min kamp,” Karl Ove Knausgårds uppgörelse med sin far har fått stor uppmärksamhet i Norge. Malin Ullgren blir bergtagen av boken.
Litteraturrecension

Översättare: Rebecca Alsberg

Utgiven av: Norstedts

Skribent: Karl Ove Knausgård

Titel:  ”Min kamp”

Minns du hur det kändes att gå på fest när du var så ung att du just hade börjat gå ut? Minns du hur det kändes att ha ansiktet fullt av smink, blodet förtunnat av någons pappas charter-ouzo, och ta det första steget in i ett främmande villavardagsrum, många anspända bussminuter hemifrån? Med den helt orimliga tanken att den här kvällen skulle kunna förändra allt. Sedan den sekundsnabba insikten, när blicken glidit över sofforna och förmedlat tillbaka att nej, den här festen innehöll ingenting av allt det du hade längtat efter.

Så här svepande halvdramatiskt skulle man kunna göra text av ett tonårsminne. I Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”, som nu kommer på svenska, plockas i en scen tonårens övermäktiga behov av förvandling ner på en så konkret nivå att man som läsare tappar garden. Som om man satt hos terapeuten och för en liten stund hade blivit nådd bortom sina egna skyddsformuleringar.

Men Knausgård sveper inte med blicken över tonårens festscener när det är dem han skriver om. Han levererar inte, i betydelsen koketterar med rekvisita och sammanfattningar som snabbt får med generationskamraterna på tåget. I stället är det ett stegvis nedstigande i det förflutna, som omsorgsfullt och till slut sätter fingret på den ömmaste punkten: Just där, eller hur, är det inte där det gör som ondast?

”Min kamp” är skriven som en självbiografi, med en korrekt presentation av författaren: Karl Ove Knausgård, född 1968, uppvuxen på norska Sørlandet, bosatt i Malmö med fru och tre barn. I Norge har den etiska aspekten på Knausgårds litterära projekt blivit mer uppmärksammad än vad den lär bli här, eftersom den hårdgranskade fadern helt enkelt inte var svensk. Men redan har man i denna tidning kunnat läsa en kritik av kritiken, formulerad av författaren Jan Kjærstad. Han anser att de norska recensionerna har varit litteraturteoretiskt naiva och obehagliga i sina samstämmiga hyllningar (13/1, 2010).
I det perspektivet vore det ju skönt att bevisa sin självständighet. Men det finns inget i min läsning som leder vidare till ett avståndstagande. Jag är bara bergtagen. Jag tycker att ”Min kamp” är strålande.

Baksidestexten kallar boken ”autofiktiv roman”, det vill säga en blandning av självbiografi och hittepå. Jag är tveksam till beteckningen, eftersom den vill vara sannare än en roman men lögnaktigare än en självbiografi. Själv utgår jag ifrån att genrerna alltid flyter, liksom sanningen i det som berättas. Författarens moraliska ansvar är vad det är, oberoende av om boken kallas roman eller självbiografi.

”Min kamp” är en sons uppgörelse med en far, en hyperrealistisk skildring av livet i en medelklass-familj under 1970- och 80-tal. Också Knausgårds vuxenliv och eget föräldraskap finns med, även om det inte är huvudfokus.

Romanen börjar där den slutar, nämligen med döden. Den första minnesbilden handlar om hur den åttaårige Karl Ove ser på nyheterna att en fiskebåt har förlist och sju man har drunknat. Åttaåringen tycker sig plötsligt se ett mansansikte skymta vid vattenytan. Han skyndar ut i trädgården till pappa. Med det rädda barnets djuriska känslighet läser han sekundsnabbt av faderns sinnesstämning. Han vågar berätta om sin syn, men blir naturligtvis inte trodd, och senare milt förnedrad.

Karl Ove Knausgårds pappa är väldigt, väldigt utlämnad. Men han är också död. Om detta måste den vuxne Karl Ove försäkra sig vid två tillfällen. Han åker tillbaka till begravningsbyrån, som om den första åsynen av den döda kroppen inte kan övertyga honom nog. Andra gången förstår han att det verkligen är ett lik hans ser: ”en form bland andra former som världen ger uttryck åt gång på gång”.

På det sättet blir boken en våldsam hämnd. Sonen får bekräftat att han har sett ett slocknat människoansikte. Den här gången kan pappa inte skratta åt honom.

Knausgård den äldre beskrivs som stenhård och känslomässigt helt otillgänglig; hela familjens farliga centrum. Jag väntar under läsningen på att något ytterligare ska uppdagas – som någon form av fysiska övergrepp. Och visst, nog har han slagit. Men det är inte kring en hemlig smärtpunkt som berättelsen är uppbyggd. I stället är det i kärlekslösheten, i barnets ensamhet och skräckfyllda beredskap, som Knausgård söker berättelsen om sig själv.
Boken är uppdelad i två delar, och del två domineras av pappans död. Karl Ove och hans bror Yngve återvänder hem för att röja i det förfall som pappan levt i de sista åren av sitt liv. Han har gått från respekterad lärare till besatt alkoholist, och har dessutom dragit sin gamla mamma med sig i missbruket.

Jag kan inte i en vanlig recension på något intressant sätt slå fast vad som är moraliskt hållbart eller ohållbart i en roman. Däremot kan jag säga att den oerhörda påtagligheten i sorgen och skammen på något sätt lyfter det stora utlämnandet av andra människor till stor litteratur. Berättaren ligger bokstavligen på knäna i höjd med sin egen ångest. Knausgård räknar upp alla skurmedel som används, hur han blåser luft i gummihandskarna, hur det krävs en kniv för att få bort den misär som fastnat på badrumskaklet.

Det är så svart, och samtidigt så naturligt och igenkännligt. Trycket i berättelsen byggs upp genom att vardagliga händelser får ett sprängfyllt innehåll. Inte genom plötsliga avslöjanden, men genom att människorna tillsammans skjuter upp ärligheten; inom sig själva, inför varandra. Allt i texten rör sig neråt.

Karl Ove Knausgård fångar inte en känsla åt gången, han tycks få fatt i varje skiftande förnimmelse hos sig själv, oavsett vilken av sina åldrar han undersöker. Den extremt subjektiva utläggningen lirkar sig över till läsaren, som snart tycker sig andas i takt med texten. Språket är till synes konstlöst. Inledningen drar åt essä, men snart tar en perfekt normalprosa över i självklar översättning av Rebecca Alsberg. Naturligtvis har den där väldigt rimliga stilen en manipulativ effekt: hur skulle dessa enkla ord kunna vara något annat än den rena sanningen?

Storheten i ”Min kamp” handlar om det innerliga beskrivandet och den nerv som spänns i mig som läsare när jag blir varse hur vi människor tittar på varandra. Inte för att vi nödvändigtvis tänker elakt. Men att bli betraktad är att förlora kontrollen, att bli påmind om andra människors rätt att känna och se. Inget som betraktas noggrant kan förbli enbart fint.
Ändå känner man sig med ”Min kamp” mindre ensam för en stund. Gunnar Ekelöfs sönderciterade diktrad får mening igen: ”Det som är botten i dig är botten också i andra”.

Den här bottenkänningen kan jag bara applådera.