Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Karl Ove Knausgård och Fredrik Ekelund: ”Hemma, borta”

Karl Ove Knausgård och Fredrik Ekelund.
Karl Ove Knausgård och Fredrik Ekelund. Foto: Christina Ottosson Öygarden

En uppvisning i falsk förtrolighet. Karl Ove Knausgårds och Fredrik Ekelunds mejlväxling om sommarens fotbolls-VM är en litterär uppvisningsmatch i lojt semester­tempo. Eftersom mejlskrivarna är så angelägna att komma överens uppstår ingen friktion.

Mejlväxling

Karl Ove Knausgård och Fredrik Ekelund
”Hemma, borta”
Aex förlag

Uppvisningsmatcher i fotboll är tråkiga historier. Det brukar handla om ett världsberömt lag som besöker någon avkrok och sparrar mot lokalt motstånd. Eftersom världsberömdheterna på grund av omständigheterna inte kan agera på vanlig nivå blir det sömniga tillställningar, med det enda syftet att kändisar ska få skriva autografer till de lokala småpojkarna.

Mejlväxlingar tänkta för publicering är en sorts litterära uppvisningsmatcher. Det språkliga slarvet och föregivna intimiteten finns kvar, samtidigt som brevets autentiska omedelbarhet gått förlorad. Så även i den mejlväxling om sommarens fotbolls-VM där Karl Ove Knausgård är världsberömdheten och kompisen och Malmöförfattaren Fredrik Ekelund den lokala sparringpartnern, fastän det för paradoxens skull är Knausgård som skriver från tv-soffan hemma på Österlen medan Ekelund befinner på plats i VM-värdlandet Brasilien.

Båda har tagit till sig Carl Bildts vana att ideligen tilltala varandra med förnamn och med en högtidstalets falska förtrolighet som får läsaren att vilja blunda och slå händerna för öronen och ropa BLA BLA BLA BLA (”vilket fantastiskt brev”, ”som du så härligt beskriver”). Däremellan långa resonemang som helt uppenbart är riktade till tredje person.

Ens känslor inför boken i övrigt beror helt på hur man reagerar på ett visst stilistiskt klimat. Ekelund tillhör samma generation av idrottsfrälsta svenska författare som Ernst Brunner och Björn Ranelid, vilket innebär frustande ”livsglädje” formulerad på metaforstinn prosa. Den sortens författare håller undantagslöst på Brasilien, den frodiga sensualismens själva hemort på jorden, och Ekelund är brasse­kultens själve karnevalsgeneral, författare till dess religiösa urkund ”Sambafotboll”.

Hans brev från Rio beskriver mycket riktigt burleska upptåg, lovordar författarens egen ”omåttlighet” och är i största allmänhet mustigt sensuella på förväntat sätt: vinden i Rio liknas vid ”en älskarinna med världens känsligaste fingrar” och när det regnar i staden sedan brasilianarnas grandiosa livslögn brutalt havererat mot tyskarna i semifinalen tycker sig Ekelund se ”200 miljoner människors tårar”.

Det är väl ärligast att tillägga att min egen inställning till allt detta grundlades när jag var nio år gammal och såg Brasilien möta Skottland i VM 1974: i valet mellan bildsköna livsnjutare och buttra gnetare utan framtänder valde jag utan tvekan det senare.

Jag har alltså betydligt närmare till Knausgårds världsbild: han utropar sig modigt till en ”livsfientlighetens” förespråkare och håller i den andan på realpolitikens mest ökända företrädare inom fotbollen, Italien och Argentina. Tanken var väl att hitta en dialektik som påminde om norrmännen Dag Solstads och Jon Michelets klassiska böcker om fotbolls-VM, där Solstad stod för en tjurigt pragmatisk fotbollssyn, medan Michelet hyllade finten och kreativiteten.

Men eftersom mejlskrivarna är så angelägna att komma överens uppstår ingen friktion. Inget av det kärleksfulla kompisgnabbande med Geir som sätter liv i ”Min kamp”, inga av de gliringar och polemiska överdrifter som uppstår i en atmosfär som verkligen är avslappnad. Den ironi som är ett helt nödvändigt inslag om man skriver om modern elitfotboll lyser med sin totala frånvaro.

När författarna associerar vidare till det svenska kulturklimat som båda finner vansinnigt inskränkt är det visserligen lätt att hålla med – det är något grundläggande sjukt över att Knausgård ska bli påhoppad för påstådd antifeminism när han besöker Biskops Arnö folkhögskola – men även där skulle lite kvickhet vara på sin plats.

Men semestertempo härskar. Då och då en blixtrande soloprestation – en skarp ögonblicksbild från ett kvarter i Rio eller en initierad utläggning om sydamerikansk politik av Ekelund, eller en vass analys av matchen Argentina–Holland från Knausgård. Eller nån av norrmannens svindlande förflyttningar från en fotbollsplan till Österlen till en knivskarpt frambesvuren taxfreebutik på en folktom färja över Öster­sjön på väg till en uppläsning där arrangören tycker att Lou Reed är det största rövhål som någonsin funnits…

Sånt som påminner en om vad världsstjärnan faktiskt kan prestera. Om det vore allvar.