Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Karl Ove Knausgård: Om sommaren

Karl Ove Knausgård avslutar sitt fyrdelade bokbrev till sin yngsta dotter. Det är ett vackert brev som vill komma nära det viktiga, skriver Jonas Thente.

Karl Ove Knausgård

”Om sommaren”

Med bilder av Anselm Kiefer

Övers. Staffan Söderblom

Norstedts, 405 sidor

Ett konstverk är en levande organism vars destination och innebörd skiftar från dag till dag. När en ny vecka randas efter ytterligare ett vidrigt terrorattentat i namn av någon abstrakt politisk idé, känns det plötsligt viktigare än någonsin att fördjupa sig i de små omedelbarheter som är så lätta att tappa bort men som i betydligt högre grad än luddiga åskådningar borde få forma oss till de människor vi är. Saker som nyckelpigor, lekparker, sommarregn, intelligens, cynism och sniglar. Och tårar.

I den avslutande delen av sin årstidssvit – ”Om sommaren” – fortsätter Karl Ove Knausgård skriva miniessäer om vardagliga ting utifrån sina egna biografiska erfarenheter. Ramhandlingen är den samma: ett fyrdelat dokument adresserat till den dotter som i den första boken, ”Om hösten”, ännu inte är född och som har hunnit fylla två i denna den sista delen.

Det är med andra ord ett projekt som på cirka 1.100 boksidor fyller den uppgift som kanske är den allra viktigaste i en människas liv: att föra kunskaper och insikter vidare till nästa generation, och framför allt att förklara vad det är som trots allt gör livet värt att leva. Det är där nyckelpigorna kommer in, och sommarregnet och körsbärsträden.

Hon kommer att heta Anne. Eftersom hennes pappa är så pass till åren kommen när hon föds räknar han med att de kanske kommer att få tre decennier tillsammans. Så även de första åren är viktiga; de som hon inte kommer att komma ihåg. Han vill också ge henne, sladdbarnet, ett sammanhang.

De fyra böckerna består till största delen av miniessäerna om företeelser som är så vanliga att vi som vuxna för längesedan har slutat se dem. Ibland växlar Knausgård över till att föra dagbok. I ”Om våren” lämnade han formatet och tycktes bli sin egen försvarsadvokat. Han hade då kallats till barnavårdscentralen för ett rutinsamtal efter en incident då hans hustru fått behandlas akut för en depression. Alla som har lärt känna Knausgård genom hans böcker inser att detta kommer att gå illa. Han har kammat och klätt upp sig. Så möts han av två kvinnor i tjugoårsåldern som anser sig ha rätt att rota i hans familjeliv!

Det är vansinnigt förödmjukande, tycker han, och även om det aldrig sägs rent ut läser man hela boken som ett svar på denna förödmjukelse: en redogörelse över hur Karl Ove ensam tar hand om de tre barnen, hushållet, arbetet, gräsklippningen, skolskjutsningen, små saker och stora.

I den sista boken i sviten är han tillbaka i gamla gängor. Den börjar med en text om den kanske mest villaidylliska av företeelser – vattenspridaren – och avslutas med en skildring av nyckelpigan, och om den sommar då nyckelpigorna plötsligt blev en hotfull massa.

En smart och väldoserad biografisk slängighet alltså, som Knausgård har odlat till mästerskap.

Var och en av böckerna har bildsatts av en konstnär, i tur och ordning Vanessa Baird, Lars Lerin och Anna Bjerger. I ”Om sommaren” är det den tyske konstnären Anselm Kiefer som står för bilderna. Det är inte den muskulöse, monumentalbrutala bly-Kiefer som pryder ett drygt dussin av bokens sidor, utan en blommig akvarellist som låter färgerna flyta ut som i middagshetta, men gärna också låter det svarta läcka fram på en eller annan plats i sommarängen.

Karl Ove Knausgård är ogarderad, som han brukar vara. Vi följer honom i de mest intima och pinsamma situationer (ja, på toaletten också) och han kan till och med skriva hur han ångrar att han har skrivit det där han skrev i det förra kapitlet, men att han dessvärre redan har skickat iväg till det till förlaget.

En smart och väldoserad biografisk slängighet alltså, som Knausgård har odlat till mästerskap. Dessutom är det ofta väldigt vackert, utan att bli så sentimentalt som det kunde ha blivit med tanke på den hjärtknipande inramningen.

Läs mer: Ingela Lind: Här har ni Karl Ove Knausgårds estetiska manifest

Den ryske litteraturforskaren Viktor Sklovskij publicerade för exakt hundra år sedan en mycket inflytelserik studie som heter ”Konsten som grepp”. Han argumenterar där för att skönlitteraturens uppgift är att bryta vår automatisering av verkligheten, utmana vaneseendet. Greppet kallar han ”främmandegöring” (ry: ostranenija) och det låter som en mycket bra ambition.

Knausgård har kommit fram till en liknande insikt. Han skriver: ”Vad konsten handlar om är att komma nära. Att tränga igenom allt vi har av system och föreställningar, attityder och fördomar, vanor och rutiner”. Den romantiska genikulten och upphöjelsen av själen har skapat en distans till sanningen om människan, menar han. Och hur lyder då denna sanning? Jo, att människan är ”svag och skröplig, som ett fruset vasstrå”.

Så när Karl Ove Knausgård inledde sin svit 2015 med orden ”När jag skriver det här vet du ingenting om något” tar han på sig uppdraget att på allvar se det han bara trott sig se. Självklart innebär det att han blir sitt eget centrum. Utan ironi kan han skriva att solen har funnits varenda dag sedan han föddes, men att han ändå aldrig riktigt har vant sig vid den. Sålunda ersätter han den ptolemaiska och den kopernikanska världsuppfattningen med en knausgårdiansk. Och det är vackert så.