När det gäller gangstrar är vi alla hycklare. Jag slits själv mellan indignationsutbrott över hur mördare och våldsmän idealiseras och grubblerier om huruvida Omar eller Proposition Joe är coolast i teveserien ”The wire”. Harmlös eskapism, fascination för en miljö där konflikterna är större och mer påtagliga än min egen?
Skarpast formulerade George Orwell det i sin uppgörelse med våldsromantiken i James Hadley Chases ”No Orchids for Miss Blandish”: ”Människor dyrkar makt i den form de förstår den. En tolvårig pojke dyrkar Jack Dempsey. En tolvåring i Glasgows slum dyrkar Al Capone… En vänsterintellektuell dyrkar Stalin.”
För Karin, flickvännen i Karolina Ramqvists roman, är saken enkel: ”Jag vet att folk beundrar kriminella även om de säger att de inte gör det.” Det är ungefär som begäret att väcka respekt hos folk: ”Det finns de som erkänner att de vill ha det där och så finns det de som låtsas att de inte vill ha det.”
Att erkänna att man har de där tendenserna, att ta ansvar för dem och medvetet välja bort dem är inget alternativ. Det skulle få för besvärliga konsekvenser om man, som Karin, är ihop med en snubbe som försörjer sig på att råna värdetransporter och skjuta väktare i huvudet.
Det är ju inte det att Karin är duperad av gangsterlivets glamour. De vanliga ursäkterna för det liv hon och hennes kille lever har hon genomskådat sedan länge. Nej, hon ser honom inte som en underklassens ädle förkämpe som blivit hunsad och misshandlad och nu ger igen med samma mynt.
Nej, hon ser inte honom och hans kumpaner som ett slags ondskans aristokrater à la Gudfadernfilmerna, välskräddade snajdare som håller stilen mot kvinnor och barn. ”Verkligheten är ful och smaklös.” Deras coolhet tror hon inte på: hon har sett tabletterna som fyller pojkvännens badrumsskåp för att han ska kunna leva med att tortera folk med slipmaskiner.
Hon romantiserar inte sammanhållningen bland de laglösa, är inte född in i ”the game” och ser det som det enda möjliga livet. Själv är hon ju från en medelklassfamilj och skulle ha hur många alternativ som helst i livet.
Eller? Det som är mest frapperande med den värld Karolina Ramqvist så suggestivt frambesvärjer är just att den saknar alternativ. Tonen är stilsäkert loj, vibrerande av en undertryckt aggressivitet som aldrig någonsin kan bryta ut eftersom ett utbrott skulle kunna leda till ställningstagande, till handling. Vem riktar sig aggressionerna mot? Delvis mot gangsterkillen, fast den tar sig det tysta uttrycket att hon i hemlighet äter p-piller fast han vill ha barn.
Men i första hand mot medelklassbakgrunden, ett ”liv på låtsas”, den feministiska mamman med kontrollbehovet och de duktiga systrarna som i Karins föreställningsvärld dömer och mästrar henne (hon är fixerad vid tanken på hur de ägnar hela sin tid åt att diskutera och analysera henne). ”Svennelivet” går inte att föreställa sig som annat än inskränkt och hycklande.
Familjens invändningar mot pojkvännens verksamhet avfärdas i barnsliga ordalag: ”Han hade ju inte gjort dem nåt.” Hennes huvudsakliga anledning att inte bryta upp från det kriminella livet är att det skulle ge familjen rätt. Som så många rebeller är hon slav under det hon tror sig revoltera mot.
Men precis vad världen har gjort Karin för att hon ska slänga bort sitt liv på detta sätt får vi aldrig veta. Den klaustrofobiska känslan i att sitta fast i en destruktiv tillvaro är hypnotiskt gestaltad, även om det loja slår över i det kryptiska
ibland.
Tillvaron bland rostfria kylskåp som kräver särskilda servetter, Propovantabletter, kokain och gangsterbrudar som snackar vaxningar, ansiktsbehandlingar och analsex är säkert målad, dialogen effektiv.
Men ansträngningarna att undvika psykologisk övertydlighet slår över och gör Karin otydlig. Av de många referenserna till ”Maffiabröder” förstår vi att hon dras till killar med sedelbuntar och pistoler, men inte varför hon gör det.
Hennes far nämns en gång, som ett led i en förklaringsmodell hennes systrar vill anlägga, och sedan aldrig mer. Det är naturligtvis ett medvetet konstnärligt beslut, ett försök att göra Karin till en mer allmängiltig kvinnogestalt, men det är just bristen på förklaringar som får mig att ifrågasätta hennes allmängiltighet. För faktum kvarstår att Karins kompis Anna har fel när hon säger att det finns två sorters tjejer, de som gillar thugs, busar, och de som lurar sig själva att tro att de inte gillar thugs.
Så summan av kardemumman blir någonting som liknar Johan Klings nu aktuella roman ”Människor helt utan betydelse”, en koncentrerad men statisk skildring av ytlighet och kyla, en stilistiskt kraftfull men orörlig vision av ett beroendetillstånd. Det är omvärldens reaktion som är det beroendeframkallande. ”Vi var de där som kör bil i stan på nätterna, musik och många i baksätet och alla undrar varför man tar med bilen ut, hur man fixar parkering och vem som kan köra hem efter en utekväll. Det var vi. Alltid bil.”
Att göra vad fan man vill och hela tiden tänka på vad ”alla” tänker. Makt i den form man begriper det, som Orwell skulle säga. Jag sträckläser ”Flickvännen”, och jag lägger den ifrån mig med en känsla av tomhet.
Karolina Ramqvist är nöjeskrönikör i DN. Hennes bok recenseras därför av Jesper Högström, litteraturkritiker i Expressen.