Spökena duggar tätt i barnlitteraturen. I debuterande Katarina Genars lågmälda ”En hemlig vän” är det en liten flicka som går igen.
Det är Henrietta som ser henne skymta en kväll. Henriettas föräldrar har just skilt sig och hon och hennes mamma har flyttat in i en lägenhet i ett gammalt hyreshus. Redan när de skriver kontrakt varnar hyresvärden allvarligt för gungorna på gården.
Det är just på en av gungorna som Henrietta ser flickan första gången. När hon öppnar fönstret för att ropa en varning hoppar flickan av gungan, landar i snön och försvinner.
Katarina Genar berättar suggestivt och lite vemodigt om Henrietta som känner sig ensam och övergiven, om hennes mamma som jobbar över varje kväll och om grannarna i huset som också verkar ledsna och ensamma. Kristina Digmans omslag och små trädvinjetter har samma stämningsläge och känsla.
Henrietta är en öppen och iakttagande flicka som upptäcker husets hemligheter intuitivt. Hon får veta att herr Wallgren på våningen ovanpå är gift med Ellen på bottenvåningen men att de två aldrig träffas sedan deras lilla dotter ramlade ut genom fönstret och slog ihjäl sig för många år sedan.
För Henrietta är det självklart att flickan vid gungan är parets dotter och att hon vill att hennes föräldrar ska vara tillsammans.
Henrietta blir den som ser till att det blir så. Dessutom får hon en kompis i skolan, accepterar sina föräldrars skilsmässa och vägrar inte längre att svara när hennes pappa ringer och vill träffa henne.
Ett fullständigt lyckligt slut alltså. Men det känns följdriktigt i denna berättelse som både till innehåll och stämning har drag av saga.
Katarina Genars språk flyter enkelt och självklart i ett nästan poetiskt tonläge. Porträttet av Henrietta är skarpt och levande mot det mer tillbakahållna och i grunden orealistiska händelseförloppet.
På ett yttre plan berättar författaren en väl avrundad hjältesaga om barnet som ordnar allt, samtidigt som hon trösterikt skildrar samma barns förmåga att på egen hand bearbeta sin sorg över föräldrarnas skilsmässa.