För några dagar sedan återfann jag några av delarna i barndomens skräckkabinett. Det var i en affär för begagnade serietidningar i Gamla stan och tidningen jag sökte och fann heter kort och gott ”Dracula”.
På den tiden – tidigt 1970-tal – återfanns den mest ärevördiga av vampyrer i ett blandat men ganska tvivelaktigt sällskap av klassiska monster, superhjältar och deformiteter. Dracula var en i högen tillsammans med till exempel Varulven, Mumien, Conan, Spindelmannen, Frankensteins monster, Hulken och andra numera bortglömda hjältar och skurkar. Han var en del av amerikanska serieförlaget Marvels så kallade universum, där vitt skilda fiktioner och berättardimensioner blandades så respektlöst som bara populärkulturen vågar. Det var en enda karneval, där Dracula kunde göra entré i en boudoir med orden ”Jag är Greve Vlad … ni fascinerar mig, kvinna”.
Mycket har hänt sedan dess, liksom mycket mer hade hänt före detta ganska vulgära stadium i vampyrernas karriär. Det enklaste är väl att betrakta vampyrens status i dag, då han eller hon är en storsäljare i ganska sofistikerad litterär form med mängder av bokserier som slukas av tiotals miljoner läsare, framför allt flickor.
Långt ifrån det själlösa monstret bland alla andra monster, är vampyren av i dag en soignerad varelse som kan sina druvor, reciterar världslitteraturens klassiker och över huvud taget för sig som en blaserad adelsman stigen ur det sena 1800-talets dekadenta kretsar. Och så är det detta med blodtörsten och det eviga livet, som förseglar en aura av legerad farlighet och tragik.
Mot bakgrund av allt detta nyvakna intresse för vampyrgestalten i böcker, serier, film och tv är det självklart att det publiceras en hel del studier i vampyrens liv och leverne genom tiderna. På svenska har vi två aktuella böcker: litteraturforskaren Anna Höglunds avhandling från 2009, ”Vampyrer”, i ny och reviderad utgåva, samt Katarina Harrison Lindberghs mer populärt hållna ”Vampyrernas historia”. Bägge två är mycket bra böcker och ingen av dem ersätter den andra.
Man kunde tro att det glödande intresset för fenomenet skulle locka ett stort förlag (Norstedts i det här fallet) att profitera på det genom att städsla en journalist för snabbskrivning av en ytlig introduktion. Men Harrison Lindberghs bok är passionerad, seriös och mycket välskriven. Av det tiotal populärfackliga böcker jag har läst på vampyrtemat, är detta utan tvivel den bästa.
”Vampyrernas historia” demonstrerar mycket tydligt hur potent vampyrmotivet är, och i förlängningen hur populärkulturellt exploaterade fenomen har en tendens att suga in snart sagt hela långa kulturhistorien om man bara ger dem chansen. Och det gör Katarina Harrison Lindbergh. Jag önskar verkligen en 17-årig ”True Blood”- och ”Twilight”-fan möjligheten att få läsa den här boken, och därigenom ställas framför en öppen port till varenda humanvetenskap man kan tänka sig.
För faktum är att vampyrmotivet är just en sådan port. Ofta får man känslan att det går för sig att ta snart sagt vilket fenomen som helst, sätta det i centrum och plötsligt erfara att allting snurrar kring just detta centrum. En driven forskare kan utan ansträngning skriva civilisationshistoria utifrån ett gem, en blomsterkvast eller tre konsumkvitton.
När det gäller vampyren, så får Anna Höglund motivet att kännas som själva fundamentet i litteraturhistorien från åtminstone förromantiken och intill dessa dagar. Att injaga den känslan hos läsaren är en stor prestation för en forskare. Läsaren måste å sin sida då och då värja sig genom att muttra motargument som att ”James Joyce och Sara Lidman skrev då inga vampyrromaner … såvitt jag vet”.
En utomordentlig avhandling är det alltså. Höglund för oss med säker hand genom vampyrhistorien beväpnad med de allra senaste litteraturteoretiska verktygen. Man kan pricka av postkolonialismen, genusvetenskapen och cultural studies i alla dess fasetter. Och Höglund har hela tiden fog för sina analyser; känns aldrig krystad på det sätt som litteraturforskare gör när de egentligen inte är intresserade av litteratur utan snarare av politik och ideologi.
Höglund ser hur vampyren långt tidigare än i Bram Stokers ”Dracula” används som en kaotisk, östeuropeisk ”Den Andre” gentemot det ordnade västerlandet. Vampyrismen har i tusentals år fungerat på samma sätt som rykten om kannibalism: det är alltid de där i den andra byn som utövar den. Höglund läser vampyren som smittspridare, vampyren som självbild för den under romantiken yrvakna författarsjälvbilden, samt naturligtvis vampyren och vampirellan som uttryck för tumultuariska könsroller. Det är en av de mest allmänbildade litteraturvetenskapliga avhandlingarna jag har läst på länge.
Jag roar mig med att jämföra registren i Höglunds och Harrison Lindberghs böcker. Bara en litteraturforskare drar fram de feministiska genierna Gilbert & Gubar, medan bara en passionerad heltäckare noterar ett rollspel som ”Vampire: The Masquerade”.
Ingen av författarna nämner den tidigare IRA-mannen, numera vampyren, Cassidy – en av de komplicerade bärande figurerna i Garth Ennis serie ”Preacher”.
I alla fall jag känner mig lättad över att temat tycks vara oändligt.