Guldgruva för alla skrivsugna. Visserligen får man nästan ett epileptiskt anfall av Augustnominerade ”Skriv om och om igen”, men Katarina Kuick och Ylva Karlsson har hittat rätt i tilltalet.
Om bokmässan i Frankfurt av någon obegriplig anledning skulle flytta sin verksamhet till rejvfesternas Ibiza, skulle sannolikt fler böcker se ut som ”Skriv om och om igen”. När jag tar upp och bläddrar i boken får jag nästan ett epileptiskt anfall.
Inget uppslag är det andra likt, färgerna starka, formgivningen utmanande, inga rubriker, ingen innehållsförteckning. Vad är det här för bok egentligen? tänker jag innan textinnehållet plötsligt träder fram i förgrunden.
”Skriv om och om igen” är en inspirationsbok för skrivsugna ungdomar. Och som sådan är den en riktig fullträff. Men till en början är den inte helt lätt att begripa.
Författarna skriver själva att man ska kunna slå upp vilken sida som helst och börja där. Vilket säkert fungerar. Men läser man från pärm till pärm framstår ändå ett slags progression från ”börjor” och ”kortisar”, via sonetter, blankvers och hexameter till hur man ska nu ska förhålla sig till bokförlagen när man väl har ett färdigt manus.
Viktigast av allt dock. Det handlar om att komma i gång så snabbt som möjligt och ha roligt på vägen. Pang på bara. Boken är fullproppad av spännande och ibland absurda uppmaningar, tips, anekdoter, skrivövningar – ibland till synes tagna ur luften – ibland mer strukturerade.
Exempelvis börjar boken med uppmaningen: ”Du behöver en tärning!” Denna tärning blir sedan en följeslagare genom boken där man i stället för att exempelvis behöva slita sitt hår och själv tänka ut en karaktär, en situation eller en konflikt till sin berättelse, helt enkelt bara slår med tärningen.
Varsågod och skriv. Ingen tid att förlora.
Det är också tydligt att boken inte vill vara linjär, utan snarare associativ, som ett slags tankekarta. Man uppmanas att bläddra fram och tillbaka mellan olika övningar och tips.
Ofta får man vrida boken, ibland till och med upp och ned för att kunna läsa texterna. På detta vis skiljer den sig från det mesta i sin genre. De flesta skrivhandböcker är ju i ärlighetens namn helt enkelt för tråkiga. Kanske just för att de är mer handböcker än inspirationsböcker.
Men Karlsson och Kuick har hittat rätt i både nivå och tilltal. De utgår oftast från sig själva men väljer också att låta några av Sveriges mest rutinerade ungdomsboksförfattare komma till tals. Hur gör de? Hur kommer de i gång? Vad inspirerar dem? Vid sidan av de tunga elefanterna får dessutom sex svenska ungdomar (endast en kille!) mellan 12 och 15 berätta om sitt skrivande på samma sätt.
”Skriv om och om igen” kommer att bli en guldgruva för alla skrivsugna ungdomar men även för deras lärare som tröttnat på alla gamla skrividéer som återanvänds år efter år. Vem känner exempelvis inte för att fortsätta berättelsen som börjar: ”Hon hette Liv. Men det hjälpte inte.”? Eller motstå frestelsen att berätta den saga som ska sluta ”… och sen levde prinsessan och flickan utan hår lyckliga i alla sina dagar”?