Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Katarina von Bredow: Tappa greppet

Katarina von Bredow gör ett slags litterärt gruppsykologiskt experiment i ”Släppa taget” från 2015 och den nya, ”Tappa greppet”.
Katarina von Bredow gör ett slags litterärt gruppsykologiskt experiment i ”Släppa taget” från 2015 och den nya, ”Tappa greppet”. Foto: Amelie Herbertsson

Tonårsliv. Att kunna behålla sitt eget jag i gemenskapen.

UNGDOMSBOK
Katarina von Bredow
”Tappa greppet”
Rabén & Sjögren, 12-15 år

Foto: Hampus är bästa vän med Victoria ”sedan dinosaurieåldern”. Sedan inte riktigt lika länge är han dessutom kär i henne.

Katarina von Bredows nya bok ”Tappa greppet” är en fristående uppföljare på ”Släppa taget” (2015) som handlade om Elsa och Elias. Miljön är den samma, högstadiet, tonåren, vännerna. Som en röd tråd genom böckerna löper tvivlet på den egna förmågan och jaget. Och givetvis förälskelsen.

Till ytan är även ”Tappa greppet” en bok om kärlek – olycklig, lycklig och potentiellt även antiklimaktisk – men om man bara skrapar lite framträder en betydligt intressantare berättelse om en grupp. Katarina von Bredow gör ett slags litterärt gruppsykologiskt experiment och visar hur vännernas roll i uppväxandet och identitetsskapandet är lika viktig för det positiva normskapandet som för det negativa. En ofta ignorerad bieffekt i en tid som gärna slappt förkastar allt vad normer heter med en svepande gest.

Samma människor som lär varandra dricka, har ogenomtänkta och kanske för tidiga sexuella relationer och snackar skit om varandra kan samtidigt hitta nya vägar tillsammans, genom samtal, vänskapsrelationer och i just Hampus och Victorias vänskapskrets fall: konstnärliga uttryck. ”Kulturmuppar”, som Hampus nya vän Caroline kallar dem. ”Esteter” som de kallar sig själva, trots att ingen av dem börjat gymnasiet än.

Och visst låter det mysigt och kreativt – om än för den vars högstadietid är långt borta ibland även outhärdligt tonårsdjupt – men både läsaren och Hampus förstår hur lätt det kan vara att tappa bort sig själv i den kollektiva identiteten, hur positiv, kreativ och kärleksfull denna än kan vara. Vill du ta reda på vem du är på egen hand finns det ibland ingen annan väg än att ta ett steg tillbaka och ta reda på det själv.

Katarina von Bredow är dock mästerlig på att undvika varje tillstymmelse till sedelärande inslag för att i stället peka på det som faktiskt är, i högt och lågt. Texten känns så nära framför allt Hampus att varje sms, varje stängd dörr och varje steg i skolkorridoren känns sanna. Först när boken vinnlägger sig lite väl omsorgsfullt om att sy ihop säcken och ge alla sina karaktärer lyckliga slut råkar ”Tappa greppet” slå an en och annan falsk ton av glättig redighet, men det ska å andra sidan ett bra kallt hjärta till för att önska dem något annat.