Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Katarina Wennstam: Flickan och skammen. En bok om samhällets syn på slampor

Foto: Hampus Andersson

Med kraft och driv påminner Katarina Wennstam om att ”slampan” som smutskastas på löpsedlar och i kommentarsfält kan vara du och jag, skriver Moa Matthis.

Reportagebok

Katarina Wennstam

”Flickan och skammen. En bok om samhällets syn på slampor”

Albert Bonniers förlag

Foto: Naturligtvis har jag blivit kallad ”hora”. Ibland har han varit berusad, men oftare en allmänt irriterad man som behövde lätta på trycket. Och så har jag råkat gå förbi. Det är inget att argumentera mot, utan smällar en får ta, oavsett om en är 10 år eller 50. Och hur tokigt skulle det inte bli om jag käftade emot, och avkrävde bevis på att jag är en ”prostituerad kvinna”, som SAOL föreslår att ordet bör uttydas? Jag skulle göra mig skyldig till ett semantiskt faux-pas som skulle avslöja mig som eljest i förhållande till den traderade värdegemenskap som språket uttrycker. För jag vet ju likaväl som han att hor-epitetet inte har med handlingar att göra, utan med kön, och tillsammans med ord som luder, slyna, subba, orre och slampa, helt enkelt är ett annat ord för kvinna.

För det är som Katarina Wennstam inledningsvis skriver i sin bok ”Flickan och skammen. En bok om samhällets syn på slampor”, att det en ”hora” säger eller gör inte är lika mycket värt. Att väsa ”hora” i morgonrusningen eller låta det hundratusenfaldigas på sociala medier, är att sätta henne på plats genom att påminna henne, sig själv och hela världen om att hon är sitt äckliga, mindervärdiga, i-ständigt-behov-av-disciplinering-kön. Det är uttryck för ett uråldrigt kvinnohat som kännetecknas av lika delar besatt ihärdighet och en fantasilöshet som sällan orkar över midjan.

Läs även: Katarina Wennstam: Dags att stifta hårdare lagar mot dem som sprider hämndporr

Wennstam har under många år kartlagt hur hatet tar form i våldsamma ord och handlingar riktade mot kvinnor. Hon avtäcker den människosyn som gör våldshandlingarna både möjliga och begripliga som bärande balkar i en maktstruktur. Hennes analys av rättsväsendets, och i förlängningen hela samhällets, syn på den våldtagna kvinnan som får skylla sig själv i både ”Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman”, har sannolikt bidragit till att kvinnans ”lätta” klädsel inte längre åberopas lika ofta i domstolar, och lagändringen som innebär att också en berusad kvinna kan utsättas för våldtäkt. Och tänk, det bara 40 år efter lagen som vidgick att våldtäkt kunde förekomma även inom äktenskapet! Om ytterligare ett halvsekel kanske vi kommit så långt att det blir möjligt att döma i våldtäktsmål utan att över huvud taget diskutera vad offret drack, hade på sig, gjorde och sa, för att i stället fokusera på gärningsmannens handlingar.

Och den som tror – och de är många – att kvinnor då skulle börja okynnesanmäla män för våldtäkt på löpande band, bör omedelbart läsa Wennstams nya bok, lika drivet skriven och väl underbyggd med intervjuer, forskning och rättsfall som hennes tidigare böcker. Den handlar om hur kvinnor under tusentals år och dagligdags måste förhålla sig till den skam som häftar vid kvinnors kroppar och sexualitet, oavsett om de våldtagits, legat av lust eller inte legat över huvud taget. För flickor och kvinnor är livet i den egna kroppen ett ständigt risktagande, och världen full av offentliga skampålar och människoskockar redo att hetsande tjuta ”ingen rök utan eld”. Precis som Wennstam påpekar har sociala medier inte skapat den sortens horstämpling som på engelska kallas ”slut-shaming”, utan bara traderat ”slampan” i en form som snabbar på förloppet, ökar exponeringen och aldrig tillåter oss att glömma.

 

Hon skriver kontrollerat rasande om en värld där flickor och kvinnor förväntas vara sexiga, men aldrig sexuella.

Och Wennstam vet att hon står inför en pedagogisk utmaning när hon väljer att skriva ännu en bok om samhällets legitimerande av våld i ord och handling, mot kvinnor. Hur övertyga oss – som mycket väl förstår den värdeladdade skillnaden mellan att vara en don Juan och en mansslukerska; en skolkorridorsomsusad ”player” och en lika omsusad ”vandringspokal” – om att det är vi som varje dag, medvetet och omedvetet, i stort och smått, fortsätter att upprätthålla de värderingarna? Och det i ett samhälle som utan att darra på manschetten berömmer sig av att vara det mest jämställda i världen, samtidigt som det rätta svaret på frågan om vad en tjej som ligger runt kallas, kan vara ”madrass” i en skolenkät på temat sex och samlevnad. Hur tilltala den sortens kollektivt och patologiskt personlighetskluvna själv- och verklighetsuppfattning?

Wennstams strategi är volym och empiri, och verkligheten står till tjänst med en oändlig räcka exempel på kvinnor som fått sina liv förödda av horstämplingen. Hon skriver kontrollerat rasande om en värld där flickor och kvinnor förväntas vara sexiga, men aldrig sexuella, och tvingar också mig – en åh-så-upplyst-solidarisk-läsare – att minnas ”hockeyhoran” som vi viskade om mellan skolskåpen och den ”sexfixerade” väninnan som bekymrat avhandlades över vinglasen.

Att läsa ”Flickan och skammen” är smärtsamt och befriande. Med kraft påminner den om att slampan som fläks upp på löpsedlarna och smutskastas i kommentarsfälten, kunde ha varit jag. Och att det lika gärna kunde ha varit hon – sittandes på tunnelbanan försjunken i sin skärm – som lika plötsligt som våldsamt fått sin kropp blottad och sin integritet söndrad av det där lilla ordet, hatiskt framväst ur en alldeles främmande mun; ”hora”.