”Tack vare Winn-Dixie” är Kate DiCamillos fjärde bok på svenska, men den är skriven före de tidigare översatta. Den kom ut i USA år 2000, och 2005 blev den film med titeln ”En vän med fyra tassar”.
Vännen med de fyra tassarna är en herrelös hund som bokens huvudperson, tioåriga India Opal Buloni, hittar inne i en matvaruaffär. Butiken ingår i kedjan The Winn-Dixie Stores och det får bli hundens namn. Om översättaren valt att försvenska namnet hade Ica Maxi varit en möjlighet.
Titeln anslår alltså en humoristisk ton, men det är ingen tokrolig bok DiCamillo skrivit. Det är en gammaldags söt historia med en uppfostrande underton. Till skillnad från hennes tidigare översatta böcker är berättelsen realistisk och helt utan magiska inslag. Den saknar också illustrationer och har ett slätstruket omslag med ett fotografi av en hund och en vitklädd flicka mot brun bakgrund.
Men även om historien saknar levande leksaker, trollkarlar och förmänskligade möss har den sagokaraktär. Opal och hennes pappa predikanten har nyss flyttat till den lilla staden Naomi i Florida. Det är sommarlov och Opal känner sig väldigt ensam. Genom Winn-Dixie lär hon känna ett antal udda människor i olika åldrar. De flesta är liksom hon själv ensamma och sorgsna. Hon sammanför dem och får alla att bli vänner och må bättre. Själv kommer hon till insikt om att hon inte är ensam om att ha problem.
Ett visst mått av sentimentalitet tål en saga och DiCamillo undviker skickligt att gå över gränsen. Opals mamma lämnade henne och pappan för länge sedan och hon dyker inte upp i slutet som man skulle kunna tro. I stället låter författaren både Opal och hennes pappa förstå att mamman inte kommer tillbaka som de hoppats och att de kan leva med det. Opal formulerar det i direkt tilltal till sin frånvarande mamma: ”Han saknar dig och jag saknar dig, men mitt hjärta känns inte längre tomt.”
Historien är väl avrundad, DiCamillo är en skicklig berättare. Men hon är inte bara ute efter att berätta, hon bärs av en önskan att uppfostra och upplysa som är främmande för modern barnlitteratur och som man i dag hittar på ideologiska och religiösa förlag. Jag känner ett lätt obehag när boken är slut. Som om författaren inte vill låta de unga läsarna tänka själva utan talar om vad de ska tycka och tro.
I boken förekommer ett slags godis som tillverkades förr i staden, Littmuspastiller. De smakar sockerdricka, jordgubbar och sorg. Det skulle kunna gälla som recept på boken.