”Lysande” är ett adjektiv som man kanske skall vara sparsam med i recensioner, men ibland känns det rätt att använda det. Jag är just nu så tagen av amerikanskan Kate DiCamillos ”Tigern” att jag vill påstå att den är just lysande. Den är därtill nominerad till ett av USA:s främsta priser, The national book award. Författaren är tidigare känd på svenska för framför allt ”Trollkarlens elefant”, som fick många lovord häromåret.
Tigern, det är William Blakes ”Tyger tyger, burning bright/in the forest of the night”, som är utgångspunkt för berättelsen och därtill konkret medagerande. Blakes dikt återkommer (i översättning, en god sådan), vilket både betonar dess symboliska funktion och skapar den säreget laddade stämningen.
Den som möter tigern är Rob, tolv år gammal. Han har stängt in alla sina känslor av sorg och förlust över mammans död i en resväska, som det heter. Pappan slog till honom när han grät vid mammans begravning. Här skall inte talas om henne, inte gråtas, hon kommer inte tillbaka, är pappans budskap.
Efter hennes död har pojken och pappan flyttat till ett sunkigt motell någonstans i Florida, där pappan fått jobb. Rob har hemska kliande utslag på benen, och han mobbas grymt i skolan; värst är det i skolbussen, men han har stängt in allt och tar bara emot.
Att ge igen, som pappa tror vore bra, det har han sedan länge förstått vore värre. Och att öppna för sorgen – det skulle betyda katastrof. Tror han.
Den dag då berättelsen börjar har han strövat en bit bort från motellet och i en skogsdunge hittat Tigern, i en bur. Han tror knappt sina ögon, men DiCamillo övertygar läsaren berättelsen igenom om att det otroliga är möjligt. Synvinkeln är hela tiden Robs; inga författarkommentarer finns, vi måste lita på att det som händer händer. Tigern förblir till en början Robs hemlighet.
Så kommer Sixtine in i bussen och klassen, en udda tjej, klädd i rosa volanger. Hon handskas med sitt trauma, en despotisk mamma och förlupen pappa, på ett sätt helt motsatt Robs: agerar utåt, skriker, slåss, jävlas och blir slagen. Mötet mellan de två olyckliga barnen utvecklas under ett fåtal dagar till ett existentiellt drama, ett slags kammarspel med det inburade rovdjuret som epicentrum. DiCamillos berättarmetod är återhållsam, bara det förklaras som är nödvändigt för personernas och förloppets trovärdighet.
Och spänningen håller hela vägen till det oundgängliga, enda rimliga slutet.