Suggestiv saga sår frön av längtan. I Kate DiCamillos ”Trollkarlens elefant” läser DN:s Lotta Olsson en gammaldags saga som erbjuder en fristad för dem som söker mer allvar och en långsammare värld.
Det är så vackert så jag får tårar i ögonen. Kate DiCamillos tredje sagobok är en enda lång längtan efter kärlek, magi och andliga upplevelser.
Yoko Tanakas illustrationer är suggestivt mörka, så mörka att de till en början bara verkar vara en enhetligt mörkgrå yta. Först efter några sekunder framträder konturerna av staden Baltese, där den föräldralöse gossen Peter Augustus Duchene växer upp som hårt hållet fosterbarn hos soldaten Vilna Lutz. Där finns en spågumma, en trollkarl, en mörk fängelsehåla, ett godhjärtat barnlöst par och en försvunnen lillasyster.
Och en elefant. En magiskt frammanad elefant dimper en kväll ner genom taket i operahuset, så att sågspån, murbruk och takpannor flyger åt alla håll och trollkarlen kastas i fängelsehålan för sitt tilltag. Han förnekar ivrigt: nejnej, han hade bara tänkt sig en bukett liljor! Men i själva verket ville han ändå göra något magnifikt, något som nästan var över gränsen till hans förmåga. Nog blev det storslaget! Staden Baltese kan inte tänka på något annat än elefanten, det skojas om den, spelas teater, det dansas till och med en vaggande, lufsande twostep som kallas ”Elefanten”. Några av dem som såg underverket kanske ändrar sig, ty ser man något sådant måste man omvärdera sitt livs grunder. Men vem ser elefantens sorg, där den gråter över sitt förlorade liv?
Ja, det är saga, en riktigt gammaldags saga i en stil som allt mer har smugit tillbaka in i den moderna barnlitteraturen. Philip Pullman och andra har skrivit liknande historier, fast mer lättviktigt humoristiska. Kate DiCamillo erbjuder i stället en fristad åt alla oss som söker mer allvar och en långsammare värld. Här är fantasins trygghet, stillheten framför brasan, förlåtelsen och nåden för den som gått vilse.
Visst finns också det ytliga livet representerat i Baltese, med pladdriga, käbbliga människor, men en sanningens röst avbryter dem. ”Snälla ni”, sa Hans Ickman. Han slog upp ögonen. ”Det är viktigt att ni säger till varandra vad ni menar. Tiden är alldeles för kort. Ni måste säga ord som betyder något.”
Kate DiCamillo har skrivit två andra böcker som givits ut på svenska: den storslagna ”Edward Tulanes fantastiska resa” (på engelska 2006, på svenska 2008), med fina illustrationer av Bagram Ibatoulline, om en stel och tom porslinskanin som till slut lär sig älska. Förra året kom också ”Sagan om Desperaux” (skriven tidigare, på engelska 2003), som är en betydligt svagare berättelse om en liten mus som förälskar sig i en prinsessa.
Böckerna av Kate DiCamillo, själva föremålen, är en kvalitetsdröm man sällan ser i barnboksvärlden. De är påkostade, med glest satt text, tjockt papper och helsidesillustrationer. Detta är sagoboken för den överdesignade barnkammaren, höll jag på att säga – för bokens eleganta föremålscharm signalerar trots allt ytlighet, även om innehållet är en längtan efter djup. De vackra böckerna påminner själva om den välputsade porslinskaninen Edward Tulane, som gjorda för att placera på nattygsbordet (ingen massproducerad Ikeahurts) bredvid det drömmande barnet, som aldrig sett ett tevespel eller en cocacolaflaska i sitt liv. Det är sagor som framför allt är till för vuxna, de är nostalgi och längtan.
Men, å andra sidan, kanske är det just det som är böckernas största kvalitet. Kanske kan Kate DiCamillo nå igenom estetikbruset och så ett frö av längtan efter något mer väsentligt.