Går det att berätta om sex för barn utan att trampa snett
eller börja mumla om blommor och bin? Tre av DN:s kritiker läser gammal och ny sexualupplysning för olika åldrar och funderar över barnkultur som vaccin mot övergrepp.
Man anar ambitionen bakom Katerina Janouchs planerade serie om tre högstadietjejer: att skriva sexrådgivande ungdomsböcker. I hennes debut, ”Amandas bok”, ska 15-åriga Amanda tillsammans med sina kompisar göra ett skolarbete om Adolf Ulrik Wertmüllers målning ”Danaë och guldregnet” och börjar därför forska om oskulder. Själv är Amanda i hemlighet extra intresserad eftersom Axel, som var hennes bästis när hon var liten, börjat i hennes klass. Amanda googlar, läser böcker och tittar på filmer som ”Virgin suicides” för att lära sig allt om oskulder och det första samlaget.
Nog skulle Janouchs bok kunna läsas som ett exempel på det som sägs om vår tid: att unga är överinformerade om sex. Men hur var det tidigare? Det är avslöjande att läsa den parallellt med Hans-Eric Hellbergs ”Kram”, som vi som föddes på 60-talet slukade. I Kamratposten tipsade man om hans frispråkiga böcker och hans titlar diskuterades i program som ”Lördax” och ”Knuff”. På skolbibliotekets boksnurra försvann de alltid snabbare än Stig Malmberg, Sven Wernström och Gunnel Beckman.
”Kram” finns i dag i nyutgåva med den från förlaget förhoppningsfulla baksidestexten: ”Kram gjorde skandal första gången. Och nu?”
Njae. Knappast.
I ”Kram” flyttar Jonnie in med sin strama mamma i ett sorts kollektiv. Där bor redan den frigjorda och jämnåriga Katarina och hennes syster. Brösten spänner under jeansklänningarna och Jonnie tittar storögt på varenda flickkropp. Litterärt är det en överraskande illa skriven bok. Hellberg rusar från retning till retning likt en porrregissör som varken bryr sig om handling eller personer.
Ändå är ”Kram” intressant för att den är skriven precis före den sexuella informationsboomen. I boken är det uppseendeväckande att bara få känna och tala om sexuella känslor utan att skämmas. Jonnie har inga förkunskaper om sex. Han blir förskräckt när flickorna talar rakt på sak om samlag och han skulle se ut som ett frågetecken om man pratade om könsroller.
Hellberg har reviderat texten och stoppat in ord som ”dator” och ”laserskrivare” för att göra den mer aktuell. Men inga sådana ord hjälper. ”Kram” är en ungdomsbok som inte överlevt 70-talet.
Katerina Janouchs bok kommer inte heller att överleva. Också hon har problem att göra personerna levande, och språket är platt och saknar lyster. Men idén är sympatisk. Hon vill göra övergången lättare för tjejer. För Amanda blir oskuldsforskningen en bildningsresa – hon läser Suzanne Brøgger, Erica Jong, Kerstin Thorvall, och när hon och Axel väl hamnar i säng är det hon som har kontroll. Visst, hon är lika osäker som alla andra varit, men hon vet åtminstone att hon inte är ensam om det.
I olika lättlästa resonemang funderar Amanda runt vad som anses sexigt och inte: ”Exakt vad är det som avgör den där osynliga faktorn som alla känner till, men som ingen egentligen kan peka ut?” Läser man noga ser man att Janouch faktiskt skiljer på vem som anses snygg och vem som är sexig och det är precis vad många tonårstjejer behöver höra.
Nu finns det alltid de som sticker upp huvudet och hävdar att sexualitet mår bäst av att inte diskuteras så förbannat. Men jag gillar tvärtom att Janouch säger: brudar, det är inte fel att tänka. De flesta vuxna är nog överens om att ju mer man sätter sig in i ett ämne, desto rikare blir det. Och att det aldrig går att dra en skarp gräns mellan kunskap och sinnesretning.