Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Bokrecensioner

Katrine Kielos: ”Det enda könet”

Katrine Kielos synar förhållandet mellan familjerelationer och den ekonomiska politiken.
Katrine Kielos synar förhållandet mellan familjerelationer och den ekonomiska politiken. Foto: Nicklas Thegerström
Idén om den ekonomiska mannen har präglat det moderna samhället. Men utvecklingen hade varit omöjlig utan den oekonomiska kvinnan, hävdar Katrine Kielos. Henrik Berggren läser en passionerad bok.
Litteraturrecension

Skribent: Katrine Kielos

Titel: ”Det enda könet”

Utgiven av: Albert Bonniers förlag

Få idéer har utsatts för så mycket kritik som den om ”the economic man”, föreställningen att människan är en ekonomiskt rationell individ som framgångsrikt maximerar sitt egenintresse.

Karl Marx raljerade över denna fiktiva varelse som likt Robinson Kruse antogs leva isolerad från resten av mänskligheten. Thomas Carlyle ondgjorde sig över det han kallade the ”cash nexus”, omvandlingen av alla mänskliga värden till pengar. John Maynard Keynes kallade den ekonomiske mannen för semipatologisk och semikriminell, redo för dårhuset.

Ändå är han fortfarande på fri fot. Alla kanske inte hyllar honom som en hjälte, men många ekonomer, politiker, företagsledare och opinionsbildare tycks utgå från att samhället måste inredas på ett sådant sätt att denne dåre ska känna hemtrevnad.

En möjlig förklaring till hans långa liv är att den ekonomiske mannen faktiskt fångar en väsentlig aspekt av mänskligt beteende. Fast jag tror att författaren och Aftonbladets ledarskribent Katrine Kielos träffar mer rätt när hon i den insiktsfulla essäboken ”Det enda könet” hävdar att han är en sol-och-vårare, en förförare som inte kan leva upp till förväntningarna.

Kielos skapar därmed en fruktbar paradox: idén om ”the economic man” har inte varit framgångsrik därför att den beskriver det mänskliga tillståndet, utan därför att den inte gör det. Vi är långtifrån några suveräna individer som styr våra egna öden genom att till varje pris förverkliga våra egenintressen. I själva verket är vi inlemmade i långa beroendekedjor med andra människor i en sammansatt blandning av egoism och altruism, av makt och kärlek.

Men just därför är det så lockande att föreställa oss själva som rationella, självständiga individer. Det förenklar världen och förtränger vår svaghet, vårt ömsesidiga beroende, kanske i grunden vår sårbara mänsklighet.

Historiskt har den upplysningstradition som ”the economic man” är en del av varit emanciperande. Idén att människan är rationell är på det hela taget en bättre utgångspunkt för ett anständigt samhälle än motsatsen. Och att räkna –på vad man får betalt för sitt arbete, hur många röster man kan få i fria val, vem som gör vad i hemmet – har ofta varit ett redskap för de svaga och förtryckta. Jämlikhet och individualism hör ihop. Man kan tycka vad man vill om Jeremy Benthams utilism men det går inte att förneka att han hade en storslagen idé – alla individers lycka räknas lika mycket.

Men betyder det att man måste räkna på alla individer? Som Kielos visar med lika delar esprit och passion så har idén om the economic man inte bleknat bort utan kommit att bli än mer dominerande under de senaste decennierna. Den hotar att upphäva den tillit, medborgerlighet och gemenskap i samhället som inte bara är nödvändiga av trivselmässiga skäl utan också för att ekonomin ska fungera.

Det blir kanske mest tydligt i det feministiska perspektiv som Kielos anlägger. Den ekonomiske mannen är nämligen helt definitivt en man. Det som kvinnor traditionellt stått för – barnafödande, vård, uppfostran, hemarbete, kort sagt, ”reproduktion” – har placerats utanför marknadsekonomin. Ändå är det den oekonomiska kvinnan som har möjliggjort såväl samhället som marknaden genom att likt Adam Smiths mamma ställa fram maten på bordet varje kväll.

I dag har förstås kvinnorna lämnat hemmet och kommit ut på marknaden. Men problemet kvarstår: den vård och omsorg som kvinnor traditionellt stått för går inte att föra in i marknadsekonomiska modeller. Eller rättare sagt, visst går det. Men då får vi vägning av kissblöjor och andra mer eller mindre osmakliga metoder för kvalitetssäkring (ett ironiskt begrepp med tanke på att den osynliga handen väl borde vara kvalitetssäkrande i sig).

Att kritisera idén om ”the economic man” är inte detsamma som att kräva att marknadsekonomin bör avskaffas eller att förespråka en återgång till en hierarkisk familjegemenskap. Problemet är snarare att marknadstänkandet har löpt amok och tillämpas långt utanför sina rimliga gränser, från offentliga verksamheter till den intima sfär där vi nog inte bör göra alltför ingående kostnads-intäktsanalyser – i alla fall om vi inte ser ensamhet som ett eftersträvansvärt mål.

Kielos är också noggrann med att påpeka att dagens nyliberalism är något annat än traditionell laissez-faire-liberalism. Den senare bygger på en frihetsidé: staten ska minimeras och människor ska kunna sköta sina angelägenheter så ostörda som möjligt.

Inspirerade av Chicagoskolan använder sig dagens nyliberala politiker däremot av staten för att föra in ekonomiska incitament på i stort sett alla områden i samhället, inte minst sådana som tidigare styrts av tillit, plikt eller solidaritetskänslor. Ett av många talande exempel i boken är det israeliska daghem där man försökte komma till rätta med sena hämtningar genom att införa en straffavgift. Resultatet blev att ännu fler föräldrar började hämta sina barn sent, eftersom man nu uppfattade det som legitimt att köpa sig extra tid.

”Det enda könet” håller ett högt tempo och ibland önskar jag att Kielos stannat till och gått mer på djupet, inte minst när det gäller förhållandet mellan familjerelationer och politisk ekonomi. Men det är kanske en annan bok. Här väcker hennes sprudlande intellektuella energi framför allt hopp om att dåren kanske till slut kan få den vård han så väl behöver.