”People are always gonna think that the Rolling Stones are satanic, no matter… even when I get me harp and me wings, you know, to prov’ em wrong.”
1973 var det svårt att förutse hur blasé världen skulle vara inför djävulen trettiosju år senare, men det är i alla fall definitivt en ängel man ser i det svartvita Youtubeklippet, i afghanfrilla, kajal och dinglande örhängen. Han talar märkvärdigt balanserat och klarsynt om sig själv, om rock’n’roll, om tidsandan. Hans mjuka Londonaccent har den där twisten av kunglighet som Johnny Depp har förmedlat vidare till nya generationer i sin Jack Sparrow-karaktär (liksom det lite löst sittande huvudet som vickar hit och dit, mer och mer ju mer åren går, en medfödd rörlighet förstärkt av många års heroin-noddande). Men mest påfallande är ögonen, när han någon gång tittar upp: enorma, svarta och märkvärdigt oskyldiga, trots att han vid det laget sett och gjort mer otyg än de flesta kommer i kontakt med under hela sin livstid.
Självbiografin ”Livet” är sprängfylld med otyg. En född storyteller öppnar en outtömlig skattkista av historier. Skrönor, skulle man säga om det inte utspelade sig i en värld och under en tid där allt var möjligt. Rövarhistorier, skulle man säga om man hade träffat en missbrukare för mycket och visste hur de här förbättrade tragedierna hjälper till att upprätthålla ett självbedrägeri, ge ett sken av att det var fantastiskt och spännande när det kanske i själva verket var lika tråkigt och ångestfyllt som Joaquin Phoenix tillvaro i (fake?)-dokumentären ”I’m still here”.
1973 hade Rolling Stones nyligen släppt mästerverket ”Exile on Main Street”, som spelades in i källarvalven under Richards franska slott och krävde ett maniskt arbete från fårhunden, låtskrivaren och inspelningschefen Richards. Hela gruppen var på skatteflykt i Frankrike och höll på att glida åt olika håll. Mick Jagger hade smekmånad med Bianca, Bill Wyman drack te med Marc Chagall uppe i Alperna (!), Charlie Watts gömde sig i någon annan liten by. Keith bedrev hushåll med den extraavaganta Anita Pallenberg och varvade sökandet efter det perfekta soundet i källarens kulvertar med att blanda upp veckans ranson av heroin, som kocken levererade rent direkt från Marseille, och försöka vara pappa åt en treåring. Dessutom skulle han – tillsammans med Jagger – komma upp med åtminstone en ny odödlig låt varje inspelningsdag.
Hur gick det till när ”the glimmer twins” uppfann en av sina odödliga sånger?
Ett ögonvittne beskriver dem i aktion 1971 i Muscle Shoals studio i Sheffield, Alabama, dit de smusslats mitt i natten (man har inte visum för att både turnera och spela in skivor samtidigt) för att kunna spela in ”Sticky fingers” medan konsertsvetten fortfarande lackade:
”Keith hade några ord som han grymtade och knorrade. Någon frågade Mick ’förstod du det där?’ Och Jagger tittade på honom och sa ’självklart’. Det var som att han översatte.” Sen skrev Mick texten ”så snabbt som man kan röra handen” och de sjöng refrängen rått, rakt in i samma mick utan omtagningar.
De flesta låtar verkar ha kommit till på liknande sätt, ända sedan den dagen då deras manager låste in dem i ett kök i början av sextiotalet för att skriva en låt (det
blev ”As tears go by”): Richards hittar riffet – och han har väl gjort åtminstone tjugo som på två takter får vilka sansade män som helst i flint och glasögon att slänga sig upp på dansgolvet, utstöta djuriska läten och jucka i luften – sen sätter han den första textraden. Ibland blir det inte mer än ett knorrande, några vokaler och ett par ackord. ”I met a fucking bitch in somewhere city” blir till exempel, i Jaggers översättning, ”I met her, gin soaked barroom queen in Memphis”, första raden i ”Honky tonk woman”.
Det är väldigt tillfredsställande att få läsa så i detalj om hur historia uppstår, berättat av någon som fortfarande, fyrtiotre år senare, är full av förundran inför att han, som bara ville göra så autentiska bluescovers som möjligt, blev en låtskrivare. Och över att hans låtar dessutom kom att revolutionera rockmusiken och bidra till att ge hans svarta idoler en renässans. Han var ju bara en man med en gitarr.
Gitarrer dominerar boken. Gitarren är Keith Richards enda gud(inna). Musiken som uppstår i mötet mellan fingrar och strängar, det eviga mysteriet, jakten på det försvunna ackordet. Han slutar aldrig häpna. Femton år gammal låg han och sov med armarna om sin första gitarr. Fortfarande i dag när han ser ett gammalt fodral till en akustisk gitarr så vill han krypa in i den, skriver han. Ett moderliv med en flickvän inuti. Vad mer behöver en man på sin färd genom livet? Med gitarren ingick han en perfekt fusion med sin anima. Inte konstigt att han är självtillräcklig och aldrig verkar ha gått riktigt vilse ens under näradödenupplevelser, femton års tungt heroinberoende och extrem berömmelse. Han har sin själ med sig.
Det är i alla fall så han pratar; som en medicinman – i ordets alla möjliga betydelser. Lite skrytsam, förstås, men autentisk. I kontakt med sig själv även när han just har svalt ett apotek. Den i bästa mening naiva tonen ger ny fräschör åt det söndertröskade sena sextiotalet i London. Blandningen av människor från gangstrar till militärer till akademiker till arbetarkillar som rör sig mellan gatan och samhällets toppskikt och inte själva vet vad som händer, bara att allt håller på att förändras i grunden.
Den berömda schismen med Mick Jagger är kanske bokens mest säljande sida, men tar också ner den en smula. Varenda riff analyseras och en oändlig rad musiker hyllas och beskrivs i detalj. Hur Mick Jaggers sång utvecklas och muteras genom åren ägnar han knappt en rad. Han skriver vackra saker om honom, som underhållare, dansör och munspelare. Men bitterheten gör inte skildringen av Stones helt balanserad. Något litet hade kanske Jaggers androgynitet och publikfrierier ändå med framgångarna att göra?
Richards skriver barnsligt uppriktigt avslöjande utan att strippa sig själv på all mystik. Han ser kanske inte allt, framför allt inte sig själv och vad det kan ha inneburit att vara i närheten av honom (som läsare har man lätt att förstå alla avhopp och svek, det är provocerande att alltid ha med en helt onedbrytbar integritet att göra). Men han ger allt.
Det är inget som förlaget respekterar. Rockidoler, även om de har formulerat odödliga textrader och är mästare på rytm, förtjänar tydligen inte samma behandling som poeter eller romanförfattare. Det börjar bra, men någonstans kring sidan hundra verkar Norstedts ha låtit piskan vina över översättaren och precisionen börjar svaja. Här finns stora pengar att tjäna snabbt, så vem bryr sig om att tänka på att Keith Richards biografi är ett unikt dokument som ska hålla betydligt längre än över årets julhandel. Den som har möjlighet bör läsa boken på engelska.
SeN GÅR DET inte att komma ifrån att också Richards text stelnar så småningom. Han skriver själv att det är omöjligt att vara känd i fyrtiofem år utan att bli en parodi på sig själv, och slutet går på tomgång. Stones-medlemmarnas statiska image och plastiga arenashower har länge gjort dem till vaxversionerna av sig själva. Jag upplevde dem så redan på Ullevi -82. Det var tjugoåtta år sedan. De turnerar än.
Spöklikt och plastigt, som piraterna på spökskeppet i ”Pirates of the Caribbean”.
Men är det Stones som har fastnat i sin egen yta eller är det den skeptiska åskådaren som är ytlig? Som dömer Ron Wood för pudelfrillan, Jagger för att han tror att han är sexig vid sina rynkiga sextiosju, Keith för att han leker pirat och utdunstar något slags obsolet och politiskt tveksam blues- och zigenarromantik? Men det är ju medicinmannens uppgift att röra sig mellan det förflutna och nuet, himlen och underjorden. Vem vet om han inte behöver sina magiska talismaner. Något har i alla fall hållit honom levande, trots att han toppade New Musical Express lista över ”de mest troliga att dö härnäst” i tio år.