Om du vill se girighet i ögonen, gå till en bostadsrättsförening som fått nej på sin köpstämma. Läs de ilskna och besvikna inläggen från köpsugna. Som detta från Dalen, en förort till Stockholm: ”Då dessa NEJ-sägare inte har råd med att köpa sina lägenheter så måste de förstöra för oss andra för att vi inte ska se hur misslyckade de är. De bor i sina mörka lägenheter med tomma spritflaskor överallt på golvet. De är arbetslösa och sysselsätter sig med att trycka ut ANTI-ombildningsaffischer.”
Över hela Stockholm finns liknande berättelser. Hyresgäster som inte vill köpa har trakasserats, fått ägg kastade på dörren, bredbandskablar avklippta, hotats och manipulerats. Slagsmål har utbrutit på stämmor.
Och då förstår man att omvandlingarna inte handlar om något så utopiskt som att att få äga sin bostad själv eller bilda en förening tillsammans med sina grannar. Det handlar om att få göra ett klipp.
Om detta handlar Kent Wernes spännande bok ”Du sköna nya hem – om utförsäljningarna av allmännyttan”. Boken berättar om hur Stockholms bostadspolitik gick från usel till modern och till usel igen. 1934 hade Stockholm den näst sämsta bostadssituationen i hela Europa. Nära hälften av stadens befolkning bodde i ett rum och kök eller mindre. Det som fick i gång byggandet var att staten och kommunen gick in och tog ansvar. Det startades kommunala bostadsbolag och hyresrätter subventionerades. På så sätt försvann bostadsbristen. I mitten på 70-talet fanns det till och med planer på att lägga ner bostadskön eftersom det fanns så många tomma lägenheter i storstäderna. Helt plötsligt hade Stockholm den bästa standarden i Europa. Det är en framgångssaga utan like.
Under den ekonomiska krisen 1991 övergavs den här bostadspolitiken. Den borgerliga regeringen avskaffade bostadsdepartementet. Birgit Friggebo menade att det var ”inte mer motiverat än att ha ett cykeldepartement”. Byggbolagen slutade subventioneras och byggandet tvärstannade helt. Och i dag har vi på nytt en stor bostadsbrist. Hälften av alla Stockholms unga saknar egen bostad. Trångboddheten ökar och faktum är att Stockholm har blivit en av Europas mest segregerade städer.
Men en cykel är ingen mänsklig rättighet. Det är däremot ett hem. Bostad är en mänsklig rättighet både enligt FN och enligt svensk grundlag. I vår grundlag står mycket tydligt att det allmänna ska trygga rätten till bostad.
När jag läser Kent Wernes bok blir det tydligt för mig hur borgerliga politiker kunde avskaffa denna rättighet utan att få hela Sveriges befolkning på halsen. De har helt enkelt mutat oss. Genom att rea ut det gemensamma till billigt pris, lockade de ut girigbukarna i oss. Vi blev förförda av fantasisiffror, hundratusentals kronor hit och dit som vi aldrig såg, låga räntor, köp och sälj direkt så blir du miljonär.
När vi vaknade fann vi att lägenheterna var desamma. Vi betalade fortfarande ungefär lika mycket, bara att nu var det till banken i stället för till hyresvärden. Dessutom har vi miljonskulder hängande över oss. Inte äger vi lägenheterna heller utan bara andelar i en förening. Är inte ägandet mest en illusion?
I Wernes skildring av omvandlingarna saknas inget. Alla fakta är på sin plats och särskilt skildringarna från Rädda linjalen och Kastanjegården är gripande och talande.
Jag undrar bara en sak: Varför måste alla engagerade journalister skriva reportageböcker? Reportaget är bra i tidningsform, men som bok har det sina begränsningar. Reportageböckerna handlar alltid om enfrågor som gympaskor, kokain eller turism. De är fulla av beskrivningar som ”Johanna sippar på sitt te” eller ”José torkar svetten ur pannan” och betydligt mer fakta än man behöver. De lever ofta bara tre månader, under vilka de förklaras vara ”omskakande och nödvändig läsning”. Sedan försvinner de, eftersom de slutar där de borde börja: i en idé om vad som borde göras.
Att beskriva samtiden och klaga över den räcker visserligen långt. Men om debattböckerna ska kunna förändra något, måste de också våga drömma.