I våras kom andra delen i Günter Grass stora memoarprojekt, ”Lådan”, på svenska. I romanen tar Grass, som så ofta förr, den magiska realismen till hjälp: han introducerar ”lådan”, en gammal Agfa-kamera som sägs ha avbildat författaren och hans familj i olika situationer. De bilder som sedan skapas i mörkrummet är märkliga, surrealistiska förvrängningar av verkligheten, som bubblor av fantasi i den biografiska fakticiteten. Gång på gång vänder Grass ut och in på verkligheten – som när man visar fodret på en kappa – och blottar sitt undermedvetna, det fantiserade, fruktade eller bara drömda.
Livet som produktiv yrkesförfattare är på ytan sällan särskilt dramatiskt. Man sitter ensam och skriver, gör research, skriver, blir avbruten av förlagskontakter och lanseringsjippon, skriver. När jag läser Kerstin Ekmans nya bok ”Grand final i skojarbranschen”, påminns jag därför om Günter Grass eleganta metod för att ge livsberättelsen epikens vingar.
Ett liv har andra dimensioner än det som syns i ett cv eller en wikipediafil; inombords ryms också författarens drömmar och hemliga önskningar, ett annat jag, den saknade eller fruktade, den jag tog spjärn mot eller försonades med.
I romanen framträder alltså Kerstin Ekman i ett parallellt universum, här i form av Lillemor Troj – hyllad författare på landets största förlag, en elegant och vördnadsvärd dam runt de 80, flera gånger belönad med Augustpriset.
Det ingen vet, men som nu riskerar att nå offentlighetens ljus, är att hon inte har skrivit sina böcker själv. Medförfattare och konstnärlig drivkraft bakom hennes många böcker är i stället en viss Barbro ”Babba” Andersson, en tjock, ful och frispråkig – eller vulgär, beroende på perspektiv – kvinna vars bristande sociala kompetens vägs upp av hennes talang.
Under alla år har Lillemor bara renskrivit Babbas texter, varit skyltfönstret framför skrivarverkstadens kreativa kaos, den duktiga skolflickan som snällt gått på bokmässor, signerat, poserat och tagit emot priser – allt medan geniet har kunnat skapa i trygg anonymitet.
Romanen tar sin utgångspunkt i att Babba, vars relation med Lillemor under senare år har blivit alltmer frostig, har skrivit sin egen exposé över deras samarbete, en bok som nu hotar att avslöja hela lurendrejeriet. Manuskriptet cirkulerar i Stockholms förlagsvärld, och via sin bekymrade förläggare får Lillemor tag i en kopia.
Boken varvar sedan Babbas berättelse med Lillemors, och formas till en textuell kamp om makten över historien och den biografiska diskursen. Vems version är den giltiga? Vems röst räknas?
Nej, varken Babba eller Lillemor ”är” Kerstin Ekman. De är båda uppvuxna i Kramfors, inte Ekmans Katrineholm. Visserligen flyttar de båda till Uppsala (där Ekman tog sin fil mag) och debuterar mot slutet av 50-talet som deckarförfattare, men i stället för en tetralogi om kvinnorna och staden Katrineholm framväxt (Vallmstasviten 1974-83), blir deras litterära genombrott en romansvit om de fattiga barnens villkor genom historien.
Lillemor är medelklasstrebern som gifter sig med en vänsterprasslande doktorand och senare går in i ett könlöst äktenskap med en prudentligt S-märkt rektor.
Babba är arbetarklass och subversiv, föraktar allt som är tillgjort och fisförnämt och lever passionerat och jordnära med bilmekaniker och rörmokare. Lillemor äter i de fina salongerna, Babba moffar fläskkorv och dricker snaps. De bor under en period i Norrland och jobbar en tid på folkhögskola, liksom författaren. På 70-talet blir de invalda i Svenska Akademien – men till skillnad från Kerstin Ekman, som lämnade arbetet i Akademien efter Rushdieaffären, sitter den åldrade Lillemor kvar på sin stol, finner en rofylld trygghet i sammanträdena och det lojala umgänget.
Någon som är mer insatt i Ekmans privata angelägenheter än jag kommer säkerligen att ta sig an uppgiften att bena ut vad som är ”sant” och inte i romanen. Flera anekdoter ur författarlivet, som exempelvis just interiörerna från Börshuset och Gyllene Freden, uppfattar jag som hämtade ur verkligheten, annat är rena skrönor. Det är ingen ordning på någonting, men oupphörligt fängslande.
Jag tillhör dem som är skeptiska till den autofiktiva trenden i samtidslitteraturen, främst – det finns många skäl – för att den är så beroende av sin kontext. Ingen skulle läsa tegelsten efter tegelsten om Karl Ove Knausgårds vedermödor, oavsett hur fantastiskt han skriver, om inte författarens blodådror avtecknade sig och buktade under texten.
Med ”Grand final i skojarbranschen” förhåller det sig annorlunda. Fram växer historien om två kvinnoöden mot en fondvägg av efterkrigstidens litterära offentlighet. Genom detaljrikedomen och den starka tidsfärgen, inte minst från det politiserade kulturklimatet under 1960- och 70-talen, blir Babba och Lillemor mer än en autofiktiv kurragömmalek; de blir verkliga romanfigurer, deras komplexa relation och ömsesidiga beroende en berättelse som andas utanför idéromanens symbolvärld.
Men en idéroman är det till syvende och sist ändå Kerstin Ekman har skapat, en text om skrivandets schizofreni – som dessutom flätas samman med något så ovanligt som en diskussion om litterär estetik. Babba är den opraktiska konstnärssjälen, konstruktivisten och experimentförfattaren som söker nya vägar i språket och struntar i äran och royaltycheckarna. Lillemor är realisten, epikern, medieförfattaren som duttar concealer under ögonen och snällt svarar på intervjufrågorna, från Lennart Hyland till Daniel Sjölin. Det är hon som ser till att författarskapet fortsätter att följa de senaste trenderna: ”Har du inte hört talas om autofiktion?” kvittrar hon glatt till sin förläggare i en av romanens många metafiktiva blinkningar.
”Grand final i skojarbranschen” är storartad intellektuell underhållning, en humoristisk och spänstig roman om litteraturens bedräglighet och det kvinnliga författarsubjektets jakt på en egen röst. Den svenska parnassens grand old lady har skrivit höstens häftigaste bok.