Hjalmar Söderberg var både för tidigt och för sent född. Ett decennium efter det att 1880-talets sedlighetsdebatt hade klingat ut skrev han fortfarande om prostitution och samhälleligt sanktionerad dubbelmoral. Och innan den psykologiska romanen hade slagit igenom, och i Freuds efterföljd lät de tidiga barndomsupplevelserna forma den vuxne, var Söderbergs hjältar redan unga män med hål i själen, känsliga esteter instängda i tidens uniformer.
Det är väl denna osamtidighet i hans egen tid, 1900-talets första decennium, som gör att han fortfarande lever. Och så förstås stilen – aldrig ett ord för mycket.
Romanen ”Doktor Glas” är bara på drygt hundra sidor, men den rymmer ett livsöde och en tidsanda. Doktor Glas är en ung läkare som varje dag tar emot offer för förra sekelskiftets sexualmoral: unga kvinnor som söker men inte kan få abort, eller som plågas av samlivet med en mycket äldre man.
Doktor Glas själv är oskuld, drömmen om en ren kärlek har lämnat honom osmekt. Han känner medlidande med de kvinnor han möter, men rädslan och lagen hindrar honom från att hjälpa dem. Tills en ung fru som lever med en man som alltid väckt hans avsky ber honom om hjälp. Då resonerar han sig fram till ett barmhärtighetsmord som dödar mannen och räddar frun.
Kerstin Ekmans nya roman är en kärleksförklaring till Söderberg – och en kritik av honom. Liksom ”Doktor Glas” är ”Mordets praktik” en jagroman, berättad av en läkare som mördar i skydd av sin läkarrock. Hos Ekman heter han Pontus Revinge och han tror sig vara en förebild för Doktor Glas.
Han har en gång träffat Hjalmar Söderberg och berättat hur kaliumcyanid verkar. När han några år senare läser Söderbergs roman tycker han sig känna igen mycket mer än det mördande giftet. Romanen blir en spegel för honom.
Men den som läser Ekmans roman ser något helt annat: en rekonstruktion av en verklighet som var mycket mer brutal och solkig än Söderbergs vemodiga själslandskap. Redan titeln är en markering, här handlar det inte om nietzscheanskt filosoferande eller dödandets teori, utan om mord i handling.
Titeln är dessutom dubbeltydig: det är hela läkarpraktiken Ekman vill åt, från själva lokalen till det hantverk som där utfördes. Inte heller Pontus Revinge har legat med en kvinna, men han är för den skull inte ren. Han är orörd för att han äcklas av allt han sett och gjort, hans yrke har för det mesta bestått i att undersöka prostituerade.
Doktor Glas är den ensamme, strandsatt på fel klot, som i grund och botten längtar efter närhet och gemenskap. Revinge är bittrare, dubbelt skadad av tidstypiska brott som han är. Han är både ekonomiskt och känslomässigt utarmad, bär sedan ungdomen bördan av sin fars skulder och sin mors skuld, en Ibsenfigur mer än en Söderberggestalt.
Hos Ibsen är brottet alltid konkret: syfilis, konkurs, förskingring, och det är alltid barnen som drabbas. Hos Söderberg är psykologin mer komplicerad; längtan efter det rätta och oförmågan att göra det paralyserar.
Ekman återskapar en värld full av historiskt korrekta detaljer: vaginasköljningar och syfilissår, uppkastningar och genomblodade tagelmadrasser, kaféinredningar och kostymtyger.
Även Revinges språk är tidstroget med alla pluraländelser på rätt plats. Det gör ”Mordets praktik” till en roman som liknar en skickligt utförd kopia av en äldre målning, samtidigt som vreden över det förflutnas gräsliga interiörer är stark och färsk.
Hos Söderberg finns alltid ett drag av sordinerad klarsyn: samhället upprätthåller ett avskyvärt system som gör män till mördare och kvinnor till horor, desto viktigare att hålla på en inre och yttre elegans. Ekman ser samma samhälle men avbildar det utan filter: så här skandalöst var det, in i varje skitigt hörn.
Kerstin Ekman har många gånger tidigare levandegjort historiska miljöer och de stora och små brott som där förövats mot oskyddade människor. Jag har alltid haft lätt att dras in i dessa berättelser som även slår en bro in i vår egen tid. Men inte denna gång.
För mig blir ”Mordets praktik” en pastisch, välskriven och trogen både Söderberg och den historiska sanningen, men helt och hållet vänd bakåt, åt deras håll. Denna gång lämnar Kerstin Ekmans perfektion inga öppningar för läsaren.