Omoral och hyckleri på högsta nivå är vad ekonomijournalisten Kerstin Lundell skriver om i boken ”Affärer i blod och olja. Lundin Petroleum i Afrika”.
Visserligen tillhör oljebolaget Lundin Oils (numera Lundin Petroleum) värsta rättsövergrepp och förljugenheter i Sudan och Etiopien delvis historien. Det var under inbördeskriget i Sudan 1983–2005 som den svenska oljeuppstickaren med hjälp av våldsbenägen militär exploaterade oljeresurser i det sudanesiska träsklandet där ingen eller få andra oljebolag vågade bedriva verksamhet. Men Lundell visar att Lundin Petroleum även på senare år har direkt eller indirekt bidragit till kusliga övergrepp på civilbefolkning i sin jakt på naturgas i den etiopiska regionen Ogaden.
Våldtäkter, tortyr och rena mord i masskala tycks ha hört till närmast vardagligheterna där Lundin Oil tagit skydd av regeringssoldater för att säkra sin prospektering och produktion av olja och naturgas. Talande och typiskt är ett citat av en handelskvinna, Lilian, i Ogaden som förutom tortyr, fängelsevisteler och våldtäkt förlorat sin affärsverksamhet och sitt stora hus:
– Trupperna fick dem som arbetade för oljebolaget att tro att lokalbefolkningen stöder rebellerna, och att svenskarna måste röra sig tillsammans med militär för att få beskydd.
Lundin själv har förlitat sig på ett annat begrepp: stamkrig. Det är så det risktrotsande oljebolaget har förklarat såväl inbördeskriget i Sudan som andra konflikter där och i Etiopien. På så sätt bortser man, enligt Lundell, från de legitima krav som den fattiga landsbygdsbefolkningen har på att få del av oljeintäkterna. När centralregeringen med våld lägger beslag på hela kakan är uppror oundvikligt, utan att det nödvändigtvis är förknippat med stammotsättningar.
”Affärer i blod och olja” är en ganska rapsodisk bok med många omtuggningar och utvikningar. Vad gäller faktamaterialet presenteras inte mycket nytt, förutom en rad intervjuer med inblandade mänskliga offer för Lundin Petroleums och dess militära beskyddares härjningar.
Men sakligt sett tycks boken vila på fast grund eftersom författaren lutar sig tungt på auktoritativa rapporter från exempelvis Human Rights Watch, Genocide Watch, FN:s särskilda rapportör i Sudan och International Commission of Jurists.
Tristast i Kerstin Lundells skildring är förstås vår nuvarande utrikesminister Carl Bildts roll som styrelsemedlem i Lundin Petroleum 2000–2006. Det gjorde honom själv många miljoner kronor rikare. Men han tycks hela tiden ha blundat för våldsrealiteterna på marken i Sudan. Och han har haft mage att hävda att han är ”övertygad om att den utländska närvaron är Sudans möjlighet till fred och utveckling”.
Då felläser Carl Bildt totalt Afrikas historia. Varför skulle sudaneser lita på att den utländska närvaron gynnar Sudan när den praktiskt aldrig tidigare har gjort det i något afrikanskt land?