I debattboken ”Brennbart” från 2004 gick Kjartan Fløgstad till frontalangrepp mot vad han uppfattade som falsk historieskrivning. Frågan gällde vilka som var medlöpare under den tyska ockupationen av Norge och vilka som inte var det. Det blev ett jäkla liv, som det brukar heta.

 Måltavla för attacken var historikern Hans Fredrik Dahl, som i en idéhistorisk översikt utpekat folkrörelsen kring det nynorska språket, ”målrørsla”, som särskilt mottaglig för nazistiska värderingar. Helt fel, sade Fløgstad. Han pekade på hur de norska folkrörelserna utgjort ”motkulturerna” mot nazismen – lågkyrklighet/frikyrklighet, nykterhetsrörelse och så målrørsla. (Det är, kan man tillägga, en bild som stämmer ganska bra även på svenskt trettio- och fyrtiotal.) Nazismen var, ur Fløgstads perspektiv, en rörelse som utgick från de självutnämnda storstadseliterna, från övre medelklass och överklass, där nazism och fascism hade sitt starkaste stöd i de nordiska länderna.

Fløgstads argumentation slår hål på vad som blivit en ny tri­vialbild av fascismen: man hör ofta slappa formuleringar om hur den skulle ha sitt upphov i de ”breda folklagren”, eller som det i dag kan heta, hos ”män utan eftergymnasial utbildning”, ”råskinn med ölburkar”. Joe Sixpack. Fløgstad menar att de historiska källorna säger något annat: ur hans perspektiv går nazismen att förstå som överklassens motstånd mot demokratiseringen. Hans senare böcker har alltmer kommit att handla om den nor­diska fascismens historia. I succé­romanen ”Grand Manilla” från 2006 kommer handlingen in på det finska inbördeskriget 1918. Kriget framstår som ett formerande ögonblick för nordisk extremhöger: här formuleras idén om de nordiska länderna som ”bålverket mot ös­terns barbari”, som det senare heter i den nazistiska propagandan. (På den vita sidan deltog också minst 1 000 svenska frivilliga, varav flera intog ledande poster i den svenska fascistiska rörelsen.)

I våras utkom Fløgstads senaste roman ”Grense Jakobselv”, och återigen är det medlöperiet som står i fokus – främst vad som hände med ledande nazister efter kriget. Som en av personerna i romanen säger hoppas han uppnå ”lika hög levnadsstandard och en lika rik ålderdom som en verkligt stor tysk krigsförbrytare.”

”Grense Jakobselv” är också namnet på den ort i Nordnorge som är landets yttersta utpost mot Sovjet och senare mot Ryssland. Det är här som en stor del av romanen utspelar sig, i trakten av Kirkenes och runt det krig på Nord­kalotten som man gärna tappar bort i historieskrivningen.

En Fløgstadroman följer sällan den traditionella romankonstens spelregler, och ”Grense Jakobselv” är inget undantag. Den som längtar efter slätkammad realism bör söka sig någon annanstans. Men här skriver Fløgstad mer av dokumentärroman än vanligt: han vill i romanens form också lägga fram fakta och revidera falsk hi­storieskrivning. Som det står på försättsbladet: ”Historiska personer är historiska. Uppdiktade personer är uppdiktade. Mötet mellan uppdiktade och historiska personer är uppdiktat.” Och flera av de människoöden som passerar låter förvisso osannolikt uppdiktade, tills man kontrollerar att de faktiskt har existerat.

Romanen utspelar sig på två tidsplan. Det första börjar i 20-­talets Tyskland, där vi möter två unga studenter med typiskt Fløgstadska namn: Paul von Damaskus och Otto Nebelung. (Pauls ”omvändelse” till demokratin efter kriget blir en ironisk kommentar till Paulus omvändelse på väg till Damaskus: Otto är precis som niebelungarna mest upptagen av guld.) De dras in i den framväxande nazismen genom sina universitetsstudier, bland annat för Martin Heidegger i Freiburg.

Som unga jurister följer de sina kolleger in i nazistpartiet och senare till SS – det är dit alla karriärvägar pekar. Som Otto får formulera det: ”Vi var eliten, och eliten var med oss … från 1930 fanns det knappt en enda studentorganisation som ville ta emot judiska medlemmar. Vid maktövertagandet var mer än 40 procent av alla tyska läkare med i partiet. Vi hade vunnit, också i den akademiska världen hade vi segrat.” Fløgstad missar inte ett tillfälle att visa hur akademiker och intellektuella ur övre medelklass flockades kring partiet och fäller i förbifarten kommentaren att av femton deltagare i Wannseekonferensen, där riktlinjerna drogs upp för Förintelsen, hade sju akademiska doktorstitlar.

Paul von Damaskus och Otto Nebelungs klassiska bildningsväg och intresse för tysk kultur leder dem till officersposter inom Waffen SS och vidare till Kirkenes i Nordnorge – och efter kriget till positioner som ledande jurister i Förbundsrepubliken Västtyskland.

Parallellt med historien om Paul och Otto berättar Fløgstad också om Alf Mayen, född under kriget (och alltså jämngammal med Fløgstad själv), fosterson till krigsprofitören Jan Mayen och son till Aida Wiik af Pettersen, försupen
B-filmstjärna och under kriget kontraspion i så invecklade turer att hon själv inte vet vilken sida hon spionerade för.

Alf vet inte heller om han är son till Paul von Damaskus eller den av Damaskus ihjältorterade so­cialistiske motståndsmannen Olav Hokstad. Men för Alf är det viktigaste i livet att ”göra upp” med föräldragenerationens medlöperi och ta strid för demokratin. Alltså blir han liberal, arbetar som polis och studerar juridik. Snart har han stigit i graderna inom hemliga polisen tills han har ansvar för avlyssningen av misstänkta vänsterterrorister.

Till sist sitter han uppe i det Kirkenes där hans ena möjliga far spionerade på den andres ”vänsteraktiviteter”. Själv avlyssnar han nu telefonen till sin möjlige halvbror Hokstad, som precis som sin far är vänsterorienterad läkare i norska obygden. Och historien upprepar sig, fram till Lundkommissionens avslöjande 1995 av rutinmässig avlyssning av norska vänsteraktivister, Norges egen IB-affär. Det är vänstern, inte högern, som måste bevakas. Då som nu.

”Grense Jakobselv” är en roman på 450 sidor, och här passerar i stort sett hela den nordiska krigshistorien. Men till skillnad från en författare som Jonathan Littell uppehåller sig Fløgstad inte vid Förintelsens detaljer, utan låter Nebelung i förbifarten bara konstatera att deportationen av de norska judarna i november 1942 var ”vällyckad”.

Fløgstad återger också ett antal för svensk militär pinsamma detaljer – som att tysk militär ska ha tillåtits landstiga i Luleå i oktober 1940 för vidare befordran till Narvik. Liksom den svenska ­C-byråns behjälplighet med det ena och det andra när det gällde att hjälpa tyska officerare ut ur Norge efter kriget.

Andra ”smärtsamma” historier som Fløgstad infogar i sin intrig är hela ”stay behind”-rörelsen (”Operation Gladio”) där Nato byggde upp en motståndsrörelse mot en tänkt sovjetisk ockupation av Europa – ett motståndsnät som inte drog sig för att inkorporera tvättäkta gamla nazister och fascister, något som spiller över också på ouppklarad svensk efterkrigshistoria. Romanen blir en katalog över hur den fascistiska ”eliten” mycket snabbt tas till nåder i efterkrigs­tidens demokratier, problemlöst och motståndslöst, såväl i Tyskland som i Norge. Är man elit så är man.

Så kan alltså juristen Alf Mayen i sjuttiotalets slut höra den åldrige men framstående tyske civilrättsdomaren Paul von Damaskus hålla föredrag på Oslo universitet om Baader–Meinhofprocesserna och frågan ”Har humanismen över huvud taget något försvar mot ondskan?”

Mot slutet av romanen skulle Alf nog svara nej. De gamla fascisterna har blivit en integrerad del av den liberala demokratin – det är Fløgstads hårda dom över efterkrigstidens brist på uppgörelser. Eller som den luttrade Alf formulerar det, innan han bokstavligen går in i stumheten: ”Det finns folk som tror att de kommer till himlen bara de vänder ryggen åt helvetet och börjar gå. Det trodde jag med. Det var den väg jag hade valt. Nu tror jag att det är naivt, jag tror det är fel. Jag tror att du måste se rakt in i mörkret hela tiden, annars kommer mörkret att svälja dig igen.

I det är det bara att instämma.