Jag måste ha varit tio år när jag började förstå vad Förintelsen var. Jag hade fått berättat för mig om nazisternas folkmord tidigare. Men våren 1968 visade vår skolfröken på mellanstadiet delar av den film Röda armén tog när de befriade Auschwitz i januari 1945. Intrycket var förkrossande och ledde till rätt svåra mardrömmar. Jag tycker i dag att hon gjorde helt rätt.
Jag brukar tänka på det minnet för att försöka förstå hur och när stora delar av den svenska allmänheten tog till sig insikten om Förintelsen. Som flera svenska historiker utrett nådde informationen om att Förintelsen inletts ut i svenska medier redan hösten 1942. Men sedan finns skillnaden mellan att veta och förstå.
Förstod gjorde jag själv först när jag såg filmbilderna – ungefär på det sätt som många svenskar menar sig ha förstått vad som pågick när samma bilder och filmer publicerades våren 1945. Läsa om saken i tidningstext hade de kunnat göra i flera år.
Och en insikt tog längre tid än så på sig att få fäste både hos forskare och hos allmänhet – den att Sverige som stat och aktör var delaktig också i Förintelsen.
Det är utgångspunkten för historikern Klas Åmarks ”Att bo granne med ondskan”, en bumling till bok på sjuhundra sidor. Det är varken mer eller mindre än en genomgång av så gott som all tillgänglig akademisk forskning kring Sveriges relationer till Tyskland under andra världskriget. I kapitel efter kapitel går Åmark igenom vad vi vet och kan veta om hur olika svenska aktörer förhöll sig till den nazistiska staten, dess krigföring och terror – politiker, militärer och diplomater, men också journalister, företrädare för kyrkan och representanter för universitet och kulturliv.
Åmark har själv arbetat med perioden hela sitt yrkesverksamma liv, främst i två av de stora historievetenskapliga forskningsprojekten på området: SUAV, ”Sverige under andra världskriget”, som pågick under 60- och 70-talet, och ”Sveriges förhållande till nazismen”, bland historiker kallat Svenaz, som löpte från 2000. Åmarks bok är den formella avslutningen på Svenaz, men griper både vidare och djupare. Som han skriver i förordet är det talande hur forskningens perspektiv under tiden förskjutits från en bild av Sverige som en isolerad ö som hade att förhålla sig till initiativ utifrån till ett Sverige som var en medspelare i ett drama där man var fullt delaktig, vare sig man var ”neutral” eller ej.
Boken kommer under överskådlig framtid att vara referensverket för allt man vill veta om olika svenska samhällssfärers agerande i förhållande till nazismen. Åmark redovisar också noga andras forskning och hur man ska vidare om man vill fördjupa sig.
En del avsnitt bränner till. Så är de inledande kapitlen om regeringens, politikernas och diplomaternas agerande glasklara och samtidigt drabbande. Den bild som tecknas är den som framträder i flera av de moderna avhandlingar Åmark utgår ifrån, och den är tämligen vidrig. Ett Sverige där de inhemska nazisterna visserligen inte får särskilt många röster i valen, men där stora delar av överklassen och de traditionellt maktbärande skikten ser Hitler antingen som välkommen motkraft mot den nedbrytande demokratin eller som ”den mindre Satan” – och alltså är beredda att tolka det mesta i den tyska krigföringen som ett nödvändigt ont. Den öppna kritiken mot vad som sker i Tyskland och de erövrade områdena kommer i det längsta från en rätt avgränsad grupp av liberaler och vänstersocialdemokrater. Delar av officerskåren drömmer om en uppslutning på den tyska sidan, inklusive ÖB Thörnell. Samlingsregeringen dompteras med infernalisk skicklighet av en Per Albin som har som enda, övergripande mål att hålla samman sin regering och Sverige utanför kriget. Åmark visar övertygande hur mycket av det vi ser som genomtänkt eftergiftspolitik kompromissas och improviseras fram från dag till dag, allt i sammanhållningens heliga namn.
Men här finns också en relativt ny infallsvinkel vi känner igen från internationell historieforskning. Att Sverige som stat började distansera sig mer från Tyskland under andra halvan av 1942 går naturligtvis att förstå som ren opportunism. Men Åmark visar hur det är en trend som går igen på flera håll. Det handlar om den ytterligare brutalisering av tyskarnas krigföring och behandling av civila som släpps lös i och med Operation Barbarossa, anfallet på Sovjet i juni 1941. Det blir alltmer omöjligt att blunda för det nakna tyranniet och det industriella mördandet. Inte heller de som velat se Hitler som ett nödvändigt ont kan längre hålla ögonen helt slutna. Som iakttagelse är det bestickande – någonting vänder i det man klumpigt brukar kalla för ”tidsandan”.
Andra sidor av boken ställer också om fokus på välkända sammanhang. Så betonar Åmark att den relativt sett mindre kontrollerade svenska pressen var en större maktfaktor än man tidigare trott. Som neutral stat hade Sverige en press som åtminstone tidvis kunde fungera kritiskt. Enligt Åmark var en sådan person som Torgny Segerstedt farlig på precis det vis som regeringen och kungamakten ansåg honom vara – och ger oss alltså än större anledning att respektera honom. (Åmark påpekar också att tyskarna faktiskt inte brydde sig särskilt om vänsterns tidningar, men att justitieminister Westman passade på att tidvis belägga dem med transportförbud med den tyska vreden som bekväm förevändning.)
Naturligtvis finns här ändå luckor. Bland genomgångarna av olika yrkeskårer och deras förhållningssätt till nazismen och antisemitismen är det en viktig grupp som nästan helt lyser med sin frånvaro: läkarna. Detta trots ett ganska fylligt kapitel om rasbiologin.
Man kan säga att Åmark ju sammanställer befintlig forskning och att sådana hålrum snarare är öppningar för framtida studier. Men på en punkt saknar jag faktiskt ett fördjupande perspektiv. Det finns ett outrett tomrum mellan det faktum att så få faktiskt röstade på nazismen och de rätt stora sympatierna för den tyska politiken hos maktbärande samhällsgrupper.
Förmodligen leder det fel att räkna medlemslistor och röstetal. Vad som skulle behövas är snarare en kartläggning av nätverksbyggande – vem kände vem inom näringsliv, militärmakt, universitetsvärld? Vem utsåg vem till vilken post? Ett exempel (bland flera) på sådana nätverk är de officerare som tillsammans varit frivilliga på den vita sidan i finska inbördeskriget och som man senare återfinner både som höga militärer, inom underrättelsetjänsten och som ledare för nazistpartier. Hur gick de trådarna genom samhället och vilken roll spelade de? Men det stora svek som Åmark utreder, med stöd i ett batteri av utmärkta avhandlingar, handlar inte så mycket om militära överväganden som om flyktingpolitiken. Trots stora möjligheter att hjälpa valde Sverige att även internationellt sett föra en restriktiv politik mot de flyktingar undan nazismen som sökte sig till våra gränser.
Är det då fel att använda ett ord som ”svek”? En del av kritiken mot den samtida forskningen kring nazismen brukar skjuta in sig på att den är ”moralistisk” och därmed blir anakronistisk – vi sitter med facit i hand vilket den tidens aktörer ju inte gjorde. Avvisandet av ett sådant moraliskt (snarare än moraliserande) perspektiv kan ibland se ut som akademiskt krypskytte, där man helt enkelt försvarar en ganska föråldrad kunskapssyn – som om man ville hävda att det gick att konstruera en plattform ovan skeendet, där historieskrivningen skulle lösgöra sig helt ur sin egen tid och ”bara” hantera empiriska fakta. Åmark besvarar den kritiken på vad jag själv tycker är det enda möjliga sättet. Utgår man från ett ”aktörsperspektiv” som han gör, och försöker urskilja vad olika individers handlande fick för konsekvenser, hamnar man också ofelbart i frågor om vilka motiv och vilken kunskap som styrde till exempel politikers och militärers handlande. Alltså också i frågor om vilken sorts ”moral”, vilken världsbild, som påverkade utvecklingen.
Ett sådant ”aktörsperspektiv” är både nödvändigt och har sina begränsningar. Det blir synligt inte minst när man försöker närma sig den moraliska avgrund vi i brist på bättre kallar Förintelsen. Vilken roll spelade egentligen ”strukturerna”? Som det faktum att en systematisk förföljelse pågått i ett decennium, att lägren var byggda, att en byråkratisk maskin för att fördriva och transportera människor i tusental redan fanns på plats, att cyangas framställts för andra ändamål. Men även när man ser en sådan administrativ maskin eller ”struktur” ta form – vem vågar ens för en sekund vika med blicken från frågor om personligt och individuellt ansvar?
Att studera just de moraliska frågeställningar som påverkade tiden och dem som levde i den är det enda sättet att vara den sorts historiker som Åmark uttryckligen vill vara. Eller som han skriver på bokens allra första rader: ”Historikern håller upp en spegel framför människan och säger: se här människa, sådan här är du.”