”… och vill man sjunga: ’jag struntar i att diska’ – så stämmer det med musiken!”
1962 sjöng Monica Zetterlund en av de märkligaste visor som hörts i Sverige: ”Vilsevalsen” (text Beppe Wolgers, musik Georg Riedel). Den spretiga melodin är nästan osjungbar, rytmen kastar mellan tretakt och fyrtakt medan den fladdrande texten mest handlar om sig själv.
Något mer tidstypiskt är svårt att hitta. Jazzinfluerad atonalitet på vardagssvenska, experimentell stil med nyenkelt innehåll, och ingen annan hade klarat att sjunga den.
Föreställningen – som var lika sammansatt, en sofistikerad nattklubbskabaré som blandade högt och lågt i en avväpnande töntighet – gick på Lilla teatern och inehöll korta stycken av namn som Dario Fo och Harold Pinter. Men det var Monica Zetterlund och ”Vilsevalsen” som kollrade bort tunga kritiker som Ivar Harrie och Sven Stolpe(!).
Genom Beppe Wolgers hade Monica Zetterlund fått kontakt med Stockholms kabaréscen, och det blev en vändpunkt i hennes karriär. Musik-Sverige visste redan att hon var en jazzsångerska i världsklass, men jazzen hade redan förlorat greppet om den stora publiken och i ett litet land kan man inte leva på finsmakare.
I stället skulle Monica Z bli den svenska 60-talsunderhållningens lysande drottning. Tage Danielssons ofta citerade rad om henne, ”ett lingonris som satts i cocktailglas”, kunde faktiskt gälla även den samtida musik- och revyscenen: en svart ton, men på kärnsvenska. Det var en inramning som gav jazzsångerskan från Hagfors vingar – och omvänt: hennes hesa altröst och exakta, rytmiska nerv gav temperatur och elegans åt både Beppe Wolgers kabaréer och Hasseåtages revyer.
En journalist skrev om henne att hon var ”den sortens människa Gud har avsett för 60-talet”. En vacker, ensamstående mamma som röker och tar ett glas, öppnar dörren för alla vänner, låter karlarna flytta in (och ut), blandar värmländska med stockholmska och rör sig lika obesvärat i musiken som i köket.
Märkligt nog tycktes hon gjord för 70-talet också. Det var då hon slog igenom på allvar hos den breda publiken, men nu som skådespelare. Hon fick varma och uppsluppna roller i filmer som ”Söderkåkar”, ”Äppelkriget” och ”Katitzi” som i tidens anda sökte sig till rötterna i det land av arbetare och bönder som nyss försvunit under horisonten.
Vilhelm Moberg tjurade länge över att Jan Troell ville pröva en jazzsångerska för hans favoritfigur i ”Utvandrarna”: ”Jag drömmer mardrömmar ibland om huru Monica fördärvar den Ulrika, som jag har skapat.” Efteråt åt han glatt upp vartenda ord, och Monica Zetterlund själv skulle i hela sitt liv se Ulrika i Västergöl som sitt livs roll.
Det är roligt att återuppta bekantskapen med Monica Zetterlund i Klas Gustafsons nya biografi ”Enkel vacker öm”. Hans metod är som hämtad från amerikansk dokumentärfilm: i löpande text klipper han in mängder av repliker från andras och egna, äldre och nya intervjuer. Det ger närvaro och flyt, även om man ibland kan känna sig desorienterad bland alla vittnesmål som ryckts ur sina sammanhang.
Huvudpersonen kommer nära och får liv, men så mycket nytt får man egentligen inte veta och djupare konturer saknas – utom möjligen i dottern Eva-Lenas sorgliga berättelser om sin evigt frånvarande mamma. När Monica Zetterlund inte jobbade var hennes liv ofta ett ständigt party; en ganska barnovänlig tillvaro.
Så vuxenvänlig var den inte heller. Periodvis, alltmer på senare år, försvann Monica Zetterlund in i alkoholdimmor. 80-talet var också grymt mot det föregående decenniets idoler. Som många andra försvann hon då en tid ut i tomheten, men fick från mitten av 90-talet en rad senkomna kärleksstunder med nya och gamla beundrarskaror.
Både som revyartist och som skådespelare var hon ett märkvärdigt barn av sin tid. Men för den gamla jazzpubliken var hon ändå alltid bara utlånad. Det är som sångerska hon har ett evigt liv.