Kanske är det inte så märkligt att den svenska litteraturen helst undviker 80-talet. Medan resten av Europa har andra världskrigets decennium högst på traumatoppen, fick det neutrala Sverige vänta i ytterligare fyrtio år på den stora nationella rekonstruktionen.
Det kallades systemskifte, strukturomvandling eller folkhemmets död, beroende på vem man frågade och allting skedde i partipolitiskt samförstånd. Mordet på statsminister Olof Palme 1986 satte en både konkret och symbolisk punkt för den gamla tiden.
De romaner som skrevs då det begav sig var mitt uppe i skeendet och ser därför i efterhand mer ut som symtom än diagnoser. Den skönlitteratur som givits ut efteråt har mest gått och sparkat i ruinerna i fåfäng jakt på något hållfast. Några har väl återvänt i syfte att granska systemskiftet, men det skall mycket till för att ta sig an de intriger, sociala skalv och ekonomiska naturkrafter som sammantagna byggde det nya landet. Det är för stort och svårt.
Klas Östergren, som med romanen ”Gentlemen” 1980 på ett märkligt sätt lät 70-talets slut ana det kommande decenniet, är en av de författare som i alla fall har försökt höja sig över enskilda tidstypiska detaljer och skissa en mer översiktlig bild av systemskiftets år. Han gjorde det i den överraskande fortsättningen på ”Gentlemen” – romanen ”Gangsters” från 2005 – och han gör det än mer ambitiöst i den roman som utkommer i dag.
”Den sista cigarretten” är ännu en av de Östergrenromaner vars berättarjag i mycket delar biografi med den alldeles riktige författaren Klas Östergren. I den nya romanens magnifika upptakt befinner han sig på Metropolitan i New York. Det är en lördagseftermiddag en dag i början av april och man skall uppföra Puccinis ”La bohème”.
Men som så mycket annat i denna roman är det som glittrar mest egentligen bara sken. För operan visas digitalt i realtid på en liten biograf någonstans på Österlen. Det något motvilliga sällskapet, bonden Ronny från granngården, kommenterar den lokala publiken: ”Du sa att det här var framtiden, men jag såg inte en människa under sjuttio...”
Man känner igen den Östergrenska upptakten. Han kommer att träffa någon på den där halvautentiska operaföreställningen; ett spöke från länge sedan som är en av anledningarna till att han valt exilen i en förfallen gårdslänga på skånska slätten. Denna någon han så oförmodat träffar är en kvinna. De har en försvunnen vän och ett trassligt förflutet tillsammans.
Så småningom, steg för steg, hamnar vi i det tidiga 80-talets Stockholm. Det är avregleringarnas tid och en ung och hungrig generation står redo att ta för sig. Slumpen ställer den unge författaren och dramatikern i vägen för en beundrare. Han heter Jörgen och går på Handelshögskolan i syfte att göra sig ekonomiskt oberoende – allt för att kunna skapa ett konstverk med titeln ”Closing the deal” som bland annat omfattar inköpandet av Nils Dardels målning ”Den döende dandyn”. Just den målning, alltså, som har blivit emblematisk för den konstkarusell som var en del av 80-talets finanstivoli.
Typiskt nog så är det framför allt en sak som Jörgen beundrar berättaren för: att han vid något tillfälle väckt förargelse för att han burit kostym och slips offentligt, på sjuttiotalet bevars.
Hela romanen igenom slår berättaren ifrån sig. Mer uttryckligt än någonsin lyckas Östergren skapa en pratig berättare som ägnar mycket utrymme, säkert en halv roman, åt att diskutera sig själv, ursäkta sig, slå ifrån sig och – faktiskt – ändå framstår som en småtragisk bifigur i sin egen berättelse.
I stället är det en stark och excentrisk man som är centralgestalt, även om han är frånvarande mesta delen av tiden. Vi minns ju Henry Morgan från ”Gentlemen” och flera andra minst sagt knixiga alfahannar i andra Östergrenberättelser. De är källan till berättarens frustrationer och motvilliga beundran. I ”Den sista cigarretten” heter han alltså Jörgen och är i vanlig ordning en gestalt som är lika mystisk som karismatisk. I alla fall tillräckligt karismatisk för att leda berättaren in i det elände som mynnar ut i alkoholism och exil.
Det finns kvinnor också, men trots att de tar plats fungerar de aldrig som något annat än förmedlande länkar mellan berättaren och hans manlige motpart. Faktum är att Klas Östergren har mer gemensamt med 1880-talets franska dekadenter än med mer samtida romanförfattare. Kvinnorna är klassiska femme fataler som man helst skall undvika om man vet vad som är bäst för en. De ljuger och bedrar, men utövar ett närmast magnetiskt inflytande på den arme berättaren. De kan rasera ett liv med ett enda leende.
”Den sista cigarretten” är en bister och oavbrutet spännande thrilleranalys av det decennium som vi aldrig riktigt kommit över. Trots att han är pratigare och mer äcklat garderad än någonsin, lyckas Klas Östergren jonglera sin berättelse dithän att den blir alldeles trovärdig.
Östergren väljer att närma sig de problematiska rekordåren till inte ringa del utifrån den skuggigt postmodernistiska konstteori som då började sippra in över gränserna. Centralt är Jörgens monumentalverk ”Closing the deal” och beskrivningen av det ger vid handen att det faktiskt skulle ha blivit ett lyckat konstverk – helt i linje med tidens trender.
Det sammanfattar mycket av det som skulle komma att ältas på gallerier, mässor och seminarier: palimpsesten, berättelsernas slut, ytan kontra djupet, statens inneboende fascism, skandalen och chocken, cynismen inför cynismen. Östergren är ibland mycket vass när han karikerar den dåtida kritikens favoritklichéer.
Han skriver om författandets konst också: ”Om människan fortfarande kan sägas ha en natur så är den motsägelsefull. Det är en enkel sanning, fascinerande och användbar. Man kan ägna ett helt yrkesliv åt bara den, att berätta om människor som säger en sak och gör något annat.”
Man kan fortsätta det resonemanget och konstatera att det är än enklare att berätta om människor som säger sig vara en sak men är något annat. Enklare därför att de har blivit regler snarare än undantag.