Alla vet vad en skandal är. Ordlistan anger begreppets betydelse som: "ngt som väcker allmän förargelse el obehagligt uppseende; skamfläck o.d.". Vi associerar till affärer, härvor och kända personers offentliga berusning Som med alla andra kraftfulla uttryck har skandalen slitits hårt av överexploatering.
Det gäller även den mer estetiska användningen av begreppet. Enkelt sagt kan man förstå den estetiska skandalen som ett konstverks grova brott mot sina egna regler och bevekelsegrunder. Det räcker inte med en provocerad publik för att ett konstverk skall kunna berömma sig av att vara en skandal - även om många konstnärer och författare gärna vill tro det. Det krävs allt allvarligare kontraktsbrott mot regler och publik, eftersom ribban för vad som kan godtas och rentav förväntas successivt har höjts under flera hundra år.
Klas Östergrens nya roman heter "Gangsters" och är en praktskandal.
Min utgåva av "Gentlemen" är från 1982. Det är en av de första titlarna i den ganska nystartade Månpocketutgivningen, vilket säkert bidrog till det faktum att alla läste boken. Alla som överhuvudtaget kunde läsa skulle läsa berättelsen om författaren Klas Östergren och de märkliga bröderna Henry och Leo Morgans tillvaro kring en "luguber" lägenhet på Södermalm. Romanens pocketpublicering sammanföll dessutom med lanseringen av begreppet kultbok, vilket den tämligen omgående utnämndes till. Vi visste inte då att denna roman från 1980 som utspelade sig under 60- och 70-talen föregrep de stämningar som skulle prägla hela det kommande decenniet, som om författaren hade ristat den med skärvorna av en kristallkula.
Vi levde tysta i de lugubra rummen under dagar av läsning och accepterade romanens gåtfullt ofärdiga slut. Bröderna försvinner mystiskt och berättaren Östergren blir kvar i våningen med frågorna. Där lämnade vi honom, med känslan av att bröderna alltjämt hukade därute någonstans.
I "Gangsters" berättar Klas Östergren att det aldrig fanns några bröder. Leo och Henry Morgan är en och samma person, kluven i två av romantekniska skäl.
Så ser en skandal ut, och om det känns klumpigt och idiotiskt av mig att avslöja detta i en recension, så är det för att brottet mot läsaren av "Gentlemen" är så grovt att man måste tro att det utgör höjdpunkten i
"Gangsters". Men så är det inte. Omständigheterna kring romangestalten Leo redogörs för tidigt i romanen och det är bara en av många korrigeringar som berättaren/författaren Klas Östergren gör av sin genombrottsroman. På ett plan är "Gangsters" ett enda långt PS till "Gentlemen", författat i ljuset av det som hände sedan den förra romanen satt punkt. Författaren till och med muttrar över det där adjektivet //luguber// som famöst förekommer på första sidan av "Gentlemen". Han skyller det på någon annan.
Det är en häpnadsväckande raffinerad konstruktion som i ett enda slag aktualiserar de senaste decenniernas romanteoretiska diskussioner. Samtidigt är "Gangsters" en nervkramande thriller och en bitter rundmålning av det Sverige som pågått sedan 1980. Den här gången framträder den vidriga makten inte bara som hotfulla skelett i nationens garderob; en molande stämning mer än en aktör. I "Gangsters" låter Östergren det svenska samförståndsvåldet bli tydligt, rentav konkret i en ruttnande, stinkande men ännu levande kropp.
Temat i "Gentlemen" fördjupas alltså. Den Carré-lika intrig som däri nästan försvann i sedeskildringen, men som ändå var förutsättningen för den, hamnar i "Gangsters" i förgrunden. Det handlar alltså om den makt som föredrar "att verka men inte synas" och som står över de regler som gäller vanliga människor. Även denna princip tar gestalt hos Östergren, i en figur som är så drabbande och så djävulskt skickligt sammansatt att ingen kan glömma honom. Pär Lagerkvists dvärg uppträder ibland i grå ulster och omodern hatt.
En obarmhärtig bild av Sverige blir det. Men det som kommer att dra till sig mest intresse är förstås vad Östergren gör med sin "Gentlemen". Han är själv sin bäste läsare och sättet på vilket han hanterar den fiktive berättaren/författaren "Klas Östergrens" förhållande till den reella romanen saknar motstycke. Östergren etablerar tonen redan på "Gansters" första sidor, där författaren diskuterar mottagandet av "Gentlemen".
Vi har alltså en författare som skriver om en fiktiv författare med samma namn, som diskuterar sig själv som romangestalt i en tidigare roman. Östergren klarar av detta. Mer än så: han låter denna konstruktion bära upp hela det bygge som alltmer kommer att likna en romankonstens katedral. Att intrigen han odlar i detta gränsland mellan historia och fiktion därtill är trovärdig, säger lika mycket om tillståndet i nationen som om Klas Östergrens mästerskap.
Den franske författaren och kritikern Maurice Blanchot har skrivit så här: "Författarens existens frambringar beviset för att det inom samma individ vid sidan av den ångestridna människan finns en kallblodig människa, bredvid den vansinnige finns en förnuftig varelse, och för att det tätt sammanlänkad med en stum som förlorat alla ord finns en vältalare som är mästare i framställningens konst." På samma sätt finns det alltså två (eller kanske tre) Klas Östergren: en av erfarenheterna brusten och hotad berättare, och en suverän domptör som vet att exakt hantera kronologin och berättarens ångestladdade, flackande redovisning för mesta möjliga effekt. Liksom Henry Morgan är Klas Östergren kluven i två och "Gangsters" är hans berättelse, medan han i "Gentlemen" hamnade i skuggan av de karismatiska bröderna.
Det krävs ett otidsenligt mod att göra det som Klas Östergren nu har gjort. Att återkomma efter 25 år och som mogen man dekonstruera det som ynglingen skapat, är vansinne. I "Gentlemen" bestod den unge författarens första uppdrag i att skriva en uppföljning av "Röda rummet", men det slutade med att han brände hela manuskriptet och skrev "Gentlemen" istället. Nu har han åstadkommit den där uppföljningen av en roman som många skulle kalla vår tids "Röda rummet" - nämligen "Gentlemen". Och på kuppen slår han ut och gör nästintill aska av den. Vansinne alltså. Men bredvid den vansinnige finns, som Blanchot påpekar, en förnuftig varelse.
Det är denna varelse som förödande skickligt hanterar referenser, blinkningar och subtiliteter. Det är denna författare som under decennier har renodlat konsten att fånga människors beteende och relationer i en enda kraftfull bild. Denna vältalare som hittar de exakta orden att frambringa ett rums, en restaurangs, en trädgårds stämning. Denna kallblodiga strateg som spelar med faktiska och fiktiva skeenden på ett sätt som gör att den biografiske författarens snara död skulle kunna tolkas som en del av fiktionen. Om man får vara så morbid.
Denna varelse heter alltså Klas Östergren, och med "Gangsters" återtar tar han sin plats som Sveriges mest intressanta - yngre - författare.