Man bör utnyttja finanskrisen till något man länge velat göra men inte kunnat, sa Vita husets stabschef Rahm Emanuel och drog på sig kritik för att vara cynisk. Dock ligger det något i hans tanke: det är först när en riktigt allvarlig kris drabbat världsekonomin som det blir möjligt att göra det som hela tiden hade behövts, men som under de goda tiderna var ogörligt.
Vad är det då vi bör använda krisen till? Finansmannen Tommy Jacobson är idealist. I ”Marknaden ska vakta sin tunga” öser han sin ilska över all girighet och all spekulation som ett gäng psykopater dragit på oss vanliga hederliga medborgare. Han beskriver sig som en enkel grabb från Östergötland som av en tillfällighet hamnar i finanskvarteren i Stockholm, gör karriär, går in i väggen, skiljer sig och gifter sig, startar egna finansbolag som han strax säljer till de skumma finansmän han föraktar.
Med hjälp av en lathund – 20 egenskaper som avslöjar om du är psykopat – finner han att SEB:s Marcus Wallenberg lider av förhöjd självkänsla parad med en bristande empati. (För Jacobsons del prickar jag av flera psykopatiska drag: talför, behov av spänning, erkänd manipulativ förmåga, impulsiv ... kanske ingen bra lista?) Jacobsons mål är att bli finansiellt oberoende – fem miljoner på banken, fixat – hans världsbild är sådan att han måste förklara för oss att verkligheten inte är en västern där Clint Eastwood är Gud, hans motto är ”Efter regn kommer solsken”. Det är faktiskt riktigt rörande läsning.
Jacobson tror på en ”ren kapitalism”, ”den riktiga marknaden”, till skillnad från den smutsiga blandekonomi som ledde oss in i fördärvet. Hans riktiga marknad är dock konstigt sammansatt, den består endast av entreprenörer och privata investerare, inget samhälle, ingen stat, och absolut inga fackföreningar eller andra folkrörelser.
Till dessa folkrörelser hörde de gamla sparbankerna som Knut Kainz Rognerud berättar om i ”Det stora bankrånet”. Boken har fått ett missvisande omslag: Varför sälja en bok som handlar om den svenska sparbanksrörelsens uppgång och fall med en bild av börsen på Wall Street?
Helt onödigt, för här berättas den tragiska historien om hur en svensk folkrörelse förlorade sin själ, drogs med i den spekulativa kasinoekonomi som Kjell Olof Feldt lade grunden för när han som finansminister i mitten av 1980-talet avreglerade finansmarknaden och dessutom släppte valutahandeln fri.
Resultatet ser vi i dagens finansiella härdsmälta, och värst ute är Swedbank – som sparbankerna efter sammanslagning kallas – med gigantiska förluster i Baltikum. Kanske är lärdomen helt enkelt att det är de nya aktörerna som är farligast på en avreglerad marknad, när sparbanksrörelsen togs över av glada entreprenörer blev resultatet en fantastiskt snabb expansion, följd av omedelbar kollaps.
Rogneruds dramaturgi är inte glasklar, han korsklipper det ekonomiska sammanbrottet i Lettland med den svenska sparbanksrörelsens fall, exemplifierat av hur svårt det blivit för vanliga, enkla människor att låna på den skånska landsbygden.
Hans bok börjar med att Hans Sandahl, en lite udda själ och tidigare alkoholist, får avslag av den lokala sparbanken på det lån han behöver, 69 000 kronor. Först när hans rekorderliga grannar går i borgen för lånet ordnar livet upp sig så till den grad att Sandahls katta på sista sidan ska nedkomma med ungar.
Historien är tänkt att vara sedelärande: en sparbank som fortfarande haft kvar sin själ hade gett den godhjärtade Sandahl hans pengar, men en bank som fått storhetsvansinne och dragits med i spekulationen på andra sidan Östersjön viftar förstås med kalla handen. Men hade den gamla sparbanken, konservativ och försiktig som den beskrivs av Rognerud, verkligen tagit en sådan risk som ett lån till en man utan arbete, inkomster eller tillgångar innebär?
Här finns en koppling till svenska folkrörelser, och till framtiden: många små entreprenörer har påpekat att det är svårt att få de ganska blygsamma lån de behöver för att dra i gång eller utvidga, bankerna bryr sig bara om stora låntagare, de små hamnar på undantag. Utan mikrokrediter försmäktar de.
Tyvärr försöker Rognerud ”dramatisera” en historia som är tillräckligt dramatisk som det är, jag får veta allt möjligt ovidkommande, som att tunna vita moln svepte över en ljusblå himmel när den lettiske kornkungen invigde sina nya silor, hur många öron en sparbanksdirektör har (två, ett på var sin sida om den runda skallen), vilken bil magnaten kör när han hämtar dottern på dagis (Jaguar). Jag hade hellre sett att Rognerud lagt ner mer tid på en av de frågor han bara snuddar vid, men som är avgörande för hans berättelse: Hur ser ett bra förhållande mellan samhälle och finansväsende ut?
Rognerud berättar kort om Adam Smiths bild av kapitalismen som en god marknad styrd av en osynlig hand, en bild som två hundra år senare får rättfärdiga den oreglerade kapitalism som Tommy Jacobson ser som ideal. Men Smiths poäng var en annan: det är för att företagarna är inbäddade i ett samhälle som helheten blir anständig.
Bagaren som inte bakar gott bröd kommer att överges av arga konsumenter. Det låter i dag väldigt idealistiskt, med tanke på hur företag försöker manipulera marknaden med reklam och varumärken, men på Smiths 1770-tal kunde man tänka så.
Misstänksamheten mot storbanker delas av Joel Dahlberg som i ”Bankbluffen” skrivit en handbok i hur man som konsument klarar sig i bankernas förvirrande värld. Men vem behöver 200 sidor för- och nackdelar med konton, kreditkort och fonder, så mycket konsumentupplysning är svår att ta till sig.
Dahlberg påstår att dagens kris är mycket allvarligare än 1930-talets, när han avbryter sin genomgång av bankernas tjuv- och rackarknep för att på nio sidor beskriva den globala finanskrisen. Men det är precis tvärtom: om dagens kris visat något så är det att vi lärt av 1930-talet. G 20:s räddningspaket – det handlar om 10 000 miljarder dollar för de egna ekonomierna och 1 000 miljarder dollar för världens fattiga länder – har på ganska kort tid bromsat upp fallet i världsekonomin, i alla fall så här långt.
Dagens kris är mycket mindre drabbande än på 1930-talet, i alla fall i länder som Sverige, och blir kanske bara hälften så långvarig, många ekonomer räknar nu med ”blott” två års fallande inkomst denna gång mot fyra år på 1930-talet, Indien och Kina har förvånande höga tillväxttal redan.
Därför gäller det att utnyttja krisen nu, snart är det för sent. Två saker är här avgörande för att motverka nya kriser. Alla finansinstitutioner måste vara underställda regleringar så att de inte åter lockas till spekulativa överdrifter. Som ekonomen Paul Krugman säger: Allting som måste räddas som en bank när krisen kommer ska också regleras som en bank.
Och regelverken måste göras om så att de motverkar konjunkturvågorna och inte förstärker dem. Det är här bonusarna kommer in, inte i första hand som en fråga om girighet utan som något som stimulerar spekulation, alla belönas för att långivningen ökar, men ingen straffas när sammanbrottet kommer.
Ett regelverk som är heltäckande och som verkar kontracykliskt, för att tala ekonomjargong. Det vore trevligt om Rahm Emanuel kunde få Barack Obama att använda det tillfälle som finanskrisen erbjuder för att se till att sådana spelregler blev verklighet. Det skulle göra det lite svårare för spekulanterna, och lite lättare för en socialt ansvarstagande kapitalism av det slag Adam Smith drömde om. Annars får vi ge oss till tåls till nästa kris.